Hemma...
Falkenberg var kul, men jag ska ärligt säga att mina kära vänner var mer gifta än vad de brukar vara.
P bara skrattade åt mig och tyckte att det kunde jag faktiskt ha räknat ut innan. Jag brukar inte känna mig singel i deras sällskap, på grund av att de inte brukar bete sig som par. Jag menar...alla är vanligtvis bara individer fastän nu kändes det mer som att de satt ihop. Svårt att beskriva.... Äh, det är väl i mitt huvud kanske?
Vuxenheten kommer ikapp alla utom mig, tror jag. Jag har gjort allting bakvänt... jag slog mig till ro med S när jag var 19 och trodde att vi skulle vara ihop hela livet. Jag fick barn vid 23 och var separerad vid 27. Efter det gick jag igenom en relativt lång övergångsfas med H, innan jag som 31-åring återgick till singellivet och tonårsfasonerna.
