MallanP

Fredagen bara försvann.
Spelkvällen blev inte av i går heller.
Jag och Simon gick till min mamma
och tittade på japansk animé.
Den var bra men inget för barn.
Simon säger att den var för ungdomar
och inte alls så läskig.
Han är ungdom säger han.
Han är så söt.

När vi kom hem (sent) tittade jag
på någon halvtrist film på TV.
Ja, en stund i alla fall.
Jag somnade i soffan.

Min telefonsignal på mobilen skriker ut...
"Det ringer, Malin"
Min trevliga vän H hade kul en gång och spelade in det och det
roar så många så jag måste ha den kvar som signal.
Dessutom märkte jag i natt att jag inte riktigt
förstår ljud när jag blir abrupt väckt.
Jag var fullkommligt totalförvirrad när jag så plötsligt vaknade,
så inte förrän jag verkligen lyssnade på telefonen...
 "Det ringer, Malin" så förstod jag.
Ja, jävlar man kanske ska svara då.

"Hej, det är Malin" svarar jag pigg
och glad och rösten ljuger som aldrig förr.
Jag pratar med den här personen som om
jag hade varit vaken hela tiden och inte är ett
dugg förvånad att han ringer halv tre på natten.
Varför?
Jag har alltid gjort så.
När Simon var liten var det en kompis till mig
och Stefan, som ringde i princip varenda helg mitt i natten.
Stefan (simons pappa) vaknade ju inte, men
jag satt upp som en pinnlampa i sängen och
lyste som om det var mitt på dagen.
Tillslut kom jag ju på mig själv med att
sitta där och vara trevlig utan anledning mitt i natten
och avslutade samtalet, men det kunde ofta
hålla på en bra stund.
Knepigt beteende.