MallanP

Jag är lite rädd för våren.
Den för med sig så
mycket förhoppningar.
Det spritter i mitt bröst
när jag ser gräsets generade
försök att se friskt och nytt ut
i solens sken en förmiddag
i slutet på en allt för varm februari.
I slutet på en allt för varm vinter.
Jag är tillräckligt gammal
för att veta bättre än det
min barnsliga själ hoppas på.
Det borde bli så bra.
Det nya året.
Den analkande sommaren.
Allting borde bli fantastiskt.
Solen borde skina varje dag.
Jag borde vara roligare, vackrare
och mer social...
...Så att intressanta människor bara
vill vara där jag är, bara vill lära
känna mig och det borde vara så
att det här året kommer att slå alla tidigare.
Varje vår.

Vi sommarbarn,
som bara lever på riktigt 
under årets ljusa del,
är så beroende av att
faktiskt få leva rejält
under just den perioden,
så pressen och förväntningarna
växer sig skyhöga.
Jag tror att jag lider av 
någon form av brist.
Kanske en brist på insikt.
Jag har det inte så jävligt,
men jag har jävligt svårt att nöja mig.
Kanske jag bara skulle inse
att det jag har är det jag får
och att det är bra nog.