MallanP

Idag fyller min stora kärlek i livet,
underbaraste sonen, 12 år.
Han är en fantastisk människa.

Jag har varit lite rädd för att han ska bli för snäll,
så att andra kommer att trampa på honom.
Klasskompisarna beskriver honom alltid som snäll i första hand.
Det har funnits perioder där fröknarna vid upprepade tillfällen
ringt beklagande för att berätta att Simon har råkat illa ut,
senast var när jävelungarna skar S i armen med glasbitar.
Gissa om jag blev förvånad när fröken på senaste utvecklingssamtalet
inledde sista samtalspunkten med"..Simon har ju ett ganska häftigt humör..".
...?...
Jaha, sa jag och såg nog ganska förvirrad ut.
Jag tittade på Stefan.
Han såg ut som jag kände mig.
Fröken fortsatte med att förklara att det blir lite bråkigt ibland
och fast det aldrig är Simons fel, så blir det inte bättre när
Simon exploderar och blir jävligt förbannad rent ut sagt.
Ok, sa jag tveksamt.
Jag var tvungen att avbryta fröken med frågan
"Å hur länge har det varit så här då? Har han alltid haft ett häftigt humör?"
"Ja" svarade fröken så har det nog alltid varit.
Mycket intressant, eftersom under 6 års skolgång har ingen någonsin
tänkt på att tala om det för oss. Under hela tiden så har Simon bara varit offer.
Inte en enda gång har någon ringt och sagt att Simon har varit i slagsmål
på grund av att han själv varit dum.
Hemma har han ju inte något humör,
eller så är det för att jag jämför med mitt eget.
Så upprepas det.
Barnens eget liv visar sig inte stämma med föräldrarnas bild.
Jag blev faktiskt ganska glad och lättad när jag fick veta
att han säger ifrån när det är något och att han vågar bli arg. 
Han är så underbar.
Nu har han inlett sitt sista riktiga barnår för att nästa år bli tonåring
och hönsmamma Malin kommer att öka antalet orostimmar.