MallanP

Jag vaknade med hjärtklappning.
Simon hade precis trillat i backen
från en lyftkran, som han naturligtvis
skulle klättra i.
Jag såg att han skulle falla.
Jag försökte springa till honom,
men benen var som fastklistrade i marken.
Jag ropade till Stefan (varför nu han var med)
att han skulle fånga Simon, men han
bara tittade på mig som om jag var dum i huvudet.
Simon föll huvudstupa, runt och landade på ryggen.
Någonstans hade han skrapat i ansiktet och
hade ett djupt jack i tinningen.
Han försökte ställa sig upp, men jag bad honom ligga kvar
och så sa jag åt Stefan att ringa ambulansen.
Stefan slog numret och räckte sedan över luren till mig.
Jag visste inte vad gatorna hette där vi var och fick panik.
Stefan såg inga skyltar, men jag ville inte lämna Simon
för att springa och leta.
Allting blev väldigt förvirrat.
Ingenting hände och i all frustration vaknade jag.
Fruktansvärd dröm.
Hur ser jag på Stefan egentligen?
Och hur ser jag på mig själv?
Hmm...
Alltså, detta känner jag inte igen från några medvetna tankar.
Jag tycker att Stefan är världens bästa pappa,
men varför drömmer jag så här?
Någon som är bra på drömtydning?