mara

I natt vaknade jag av att jag grät.
Jag visste varför.
I drömmen var jag trebarnsmor.
Min vackra flicka, nio år, mörkhårig, med ett jäkla temprament och
integritet hade just retat upp mig till bristningsgränsen.
Men egentligen hade hon inte gjort så mycket.
Jag var redan lätt uppretad, men det blev hennes fel.
Hon hade varit lite oaktsam med min bebis, som var runt tio månader.
Jag sa åt henne och då svarade hon nonchalant och drygt och
tyckte inte alls att hon hade gjort något galet.
Jag exploderade på hennes svar och grälet var igång.
Vi stog nära varandra och skrek och jag tog henne i håret.
Jag drog henne i håret och skakade henne medan jag skrek.
Plötsligt insåg jag vad jag gjorde, mitt emellan dröm och vakenhet.
Tårarna strömmade och jag tvingade mig in ett mer vaket tillstånd.
Det tog en liten stund innan jag insåg att jag inte har någon dotter
och att jag aldrig har dragit och skakat mitt barn i håret.

Jag kan inte låta bli att undra varför jag drömde så konstigt.
Det finns liksom ingen koppling.
Jag har inte sett andra arga, våldsamma människor eller själv varit arg under dagen.
Vi såg två feelgoodfilmer på kvällen och jag var på mitt trevligaste myshumör.
Knepigt och läskigt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0