MallanP

En kaffe först.
Fort får det gå.
Nu ska jag till Grebbestad på jobb.
Det är fint där, speciellt sådana här dagar
när himlen är blå precis överallt.

Vardagen har verkligen tagit plats.
Den har tagit Y:s plats.
På min mammavecka är jag
i mitt och Simons eget hem igen.
Y och hans barn är i deras hem.
Jag gillar inte riktigt det.
Jag vill ha mer Y och mindre vardag.
Nu är vi hänvisade till telefonumgänge
och det är inte lika roligt.
Jag vill se och känna också.
hrmf..

Ny vecka, ny måndag.
Gamla arbetsuppgifter.
Samma rutiner.

Jag har inte jättemycket pengar.
Min arbetstid är 75% så även om jag
har en bra lön så känns det inte så eftersom
jag bara får tre fjärdedelar av den.
Nu hopar det sig verkligen.
Igår när jag var ute och körde i jobbet var
jag så noga med hastigheter och väldigt
uppmärksam på eventuella djur i buskagen.
Vis av erfarenheten.
Den tillåtna hastigheten gick från 70 till 50
på ett ställe och jag närmade mig en skola.
Jag släppte gasen strax innan skylten och
motorbromsade sedan ner mot 50.
Dumt, polisen klockade mig på 60
och det kostade mig 2000 kronor.
Jag vet att tanken är att man ska hålla 50
när man passerar skylten, men vad fan...
Ge mig lite andrum.
Det hade varit tråkigt ändå men jag hade haft
lättare för att acceptera mina böter om jag
medvetet hade kört för fort, men nu ansträngde jag
mig verkligen för att hålla farten.

Igår skulle vi till Borås för att hämta delar.
Den perfekta huven, bättre begagnad.
Kylet och höger blinkers.
Hurra hurra!
Vinden ven runt husknuten och
jag var bara lite sen.
Släpet hängde på i stormen.
Jag fick ringa till demonteringsföretaget
och förvarna att vi kanske skulle dyka upp i
sista sekunden före stängning men
han lovade att det skulle gå bra.
Vi hann precis, puh!
Å där stod den lutad mot disken, min fina huv.
Men...nej det var inte min, men färgen var exakt.
Killen bakom disken försäkrade att detta
var vad jag hade beställt i alla fall.
Neeej, vad fan, har jag gjort något så galet?
Jag menade att bilderna på bilen som
delarna kom från inte hade en sådan huv.
Killen tittade och mycket riktigt så var det fel huv till rätt bil.
Jag fick kylet med mig och blinkersen, som tröst, på köpet.
Ååååh, vad besviken jag var.
När det värsta missnöjet lagt sig så hade
vi ändå en väldigt mysig resa hem.
Jag och finaste, finaste mannen.

Igår spenderade jag hela kvällen i garaget.
Det var riktigt intressant.
Skeptisk är väl ett milt uttryck för min inställning till vad
vi kan göra för den stackars bilen, men jag är ändå fullt
engagerad i att försöka åstadkomma mer eller mindre mirakel.
Jag har tillsammans med sonen och under överinseende av Y
skruvat av huven, monterat loss kylaren, stötfångaren och strålkastarna,
eller i alla fall vad som var kvar av strålkastarna.
Vi fick lossa lite på ena skärmen för att komma åt att räta ut ett kraftigt veck på
metallramen som kylaren och strålkastarna fäster i.
Den var nog intryckt drygt en decimeter.
Här kom Y med i själva arbetet.
Jag stog där i garaget och bara önskade mig en plåtslagare men det dök
inte upp någon så det var bara att bli lite agressiv mot bucklorna och hamra loss.
Målet är att få den att se ungefär ut som den gjorde innan så att ljusen ska kunna få rätt inställning
och det är vårt absolut svåraste uppdrag i den här reparationen.
Men i alla fall är huv (i rätt färg), höger blinkers och ny (begagnad) kylare beställd
och ska hämtas nästa vecka i Borås.
Det kan gå...

Jag saknar.
Vissa vänner har ägnats för lite tid.
På tok för lite.
Jag har varit så uppfylld av kärleken
att allt annat har fått stå bredvid.
Nu vill jag komma ikapp,
men fortfarande så prioriterar jag varje minut med Y.
Varför kan jag inte göra allt?
Jag vill införa mer ledig tid så jag kan hinna med mer.
Mer pengar också så jag har råd att åka land och rike
runt för att träffa mina fina avlägsna godingar.
Jag vill...

Jag biter ihop käkarna utan att märka det.
Efter en stund känns det i tinningarna.
Niklas på bilverkstaden gav mig ett pris som fick mig att skratta.
39500 kronor för att laga fina nissan.
Så idag har jag kört hem min lilla stackars bil.
Djuren lurade i skogsbrynet och jag kände deras närvaro men såg ingen.
Med läckande kylare och trasiga nerver och strålkastare smög vi bakvägen till Munkedal.
Vi körde småvägar och håliga grusvägar.
Tre gånger fick vi stanna för att bilen inte skulle bli helt överkokt.
En dunk med vatten räckte inte så nu har den fått viksjövatten att dricka.
Nu ska jag bli mekare och tillsammans med Y försöka rädda lilla Nissan.
Jag har hittat en huv på nätet i exakt rätt färg.
Det, lyktor och kyl är det som vi behöver mest.
Det hade inte gjort ont med en ny stötfångare och ny högerskärm också
men det har jag verkligen inte råd med just nu så det får jag klara mig utan.

Idag är jag uppe tidigt.
Helst skulle jag förstås vilja sova.

Jag ska ringa en Niklas på bilfirman som igår kväll fick ta emot min bil.
Jag behöver ett utlåtande och sedan tacka nej till reparationen
som annars skulle förstätta mig i personlig konkurs.
Det nära sammanträffandet med ett rådjur skapade mig både obehag
och en fruktansvärt pressad ekonomisk situation. Det stackars rådjuret
själv fick sluta sina dagar i ett blött men gräsmjukt dike i Vänersborg.
Det gick i alla fall fort och när jag kom fram till henne var hon redan död.
Hon blundade där i diket när jag tittade ner på henne från vägen.
Det regnade oavbrutet.
Polisen jag pratade med var trevlig. Y svarade inte i telefon.
Kvinnan på bärgningscentralen var trevlig. Y svarade inte ännu.
Mamma svarade. Inte Y.
Trevliga människor stannade och undrade om jag mådde bra.
Nyfikna pappor med barn var ute och blängde på stackars i diket.
Y måste ha somnat?
Bärgarn var trevlig, men dyr. Han konstaterade också att reparationerna kommer
att bli saftiga eftersom min halvförsäkring inte täcker vagnskada.
Har Y glömt telefonen på jobbet?
Efter att pappersarbetet var avklarat blev jag avsläppt på Max i Överby
för att invänta mamma som var påväg för att hämta mig.
Istället för att komma hem halv nio och kunna krypa ner bredvid sonen i soffan och se
en bra film fick jag vänta i regnet på en återvinningsstation i Vänersborg och var hemma halv elva.
Precis då kom Y. Han hade glömt telefonen på jobbet.
Något som aldrig händer annars.

Efter semester i fyra veckor är det
lite trögt att behöva göra något vettigt.

Jag måste lära mig att hålla inne vissa tankar.
Man måste inte säga allt även om man är irriterad.
Det har surats idag och jag känner att hjärtat är dränkt i tjära.
Från att vara nära, nästan en sammanväxt enhet, förflyttades
vi till två skilda verkligheter med en hel evighet mellan oss.
Bara efter en sekunds ouppmärksamhet.
Det kan kännas som en bagatell i efterhand men jag har erfarenheter som 
påminner mig om att jag tar lättare på gräl än vad andra gör.
Det lagras i vissa människor och det gör mig lite rädd.
Jag hade glömt hur det känns, det tunga hjärtat som dryper av trögflytande
ånger, ångest och en desperat önskan att vara en bättre människa.