söndag 28
Simon, Y och jag har tittat på film och spelat spel.
Jag har varit vaken alldeles för länge på natten
tillsammans med Y och pratat och pratat.
Jag undrar när de långa samtalen sinar....nej, jag vill inte veta.
Så här kan det få vara jämt.
Jag kan sitta och titta rakt in i hans djupa bruna ögon med
skratt och liv i och bara njuta av hans sällskap.
Nu har han åkt och mött upp barnen på Vattenpalatset
och jag har redan börjat sakna honom.
Snön föll från taket i morse och det lät som att huset skulle falla ihop.
(Y klappade mig lite på handen som klämt tag i hans arm av dånet och
förklarade lugnande och sömndrucket att det bara var snön innan han somnade om)
Det är skönt om den där snön kunde ramla ner fort så vi kan parkera
ordentligt igen. Just nu lånar jag grannens parkering.
Det är ju så hopplöst svårt att ta sig fram på isgatorna också...
Farmor vågar inte gå ut.
Stackars!
Jag har lite dåligt samvete för att jag inte har spenderat någon tid med henne.
Det måste ju vara rent förjävligt att vara så instängd på grund av vädret.
Men men, nu är det snart vår.
Sari å...
Sari å jag myser oss på mortens
Pinto på...
Pinto på mortens i mitt vardagsrum
love
Ett konstant pirr i magen
får mig att inse att jag går omkring och är hopplöst förälskad.
Nej föresten, då hopplöst är det inte längre.
Det är väldigt hoppfullt och jag är glad.
Vi tog en liten eftermiddagsfika för en stund sedan.
Jag berättade om hur arg jag hade varit tidigare
när jag pratade med en kompis i telefon om
en verbalt misshandlande man.
Jag berättade att mannen ifråga var en man av principer.
Y frågade vad det hade med saken att göra.
Jag förstod vart han var på väg.
Jag förklarade då att jag har tidigare kunnat koppla ihop det
med egenskaper som extremt kontrollbehov och svartsjuka som följd.
Vi har nu hamnat i liknande samtal om principer och annat flera gånger
och vi konstaterade att vi är nog lite rädda för våra olikheter
och det är därför som vi kommer till de här diskussionsämnena.
Jag är så kär i öppenheten och samtalet.
Jag är så kär i glittret i hans ögon.
Jag är så kär...
framåt...
Idag har jag varit och repat i vänersborg.
Det gick ganska bra.
Det närmar sig första spelningen
och jag är liiite nervös.
Inte så farligt men det är ju första gången
på scen igen på ett sätt.
Väl hemma satte jag i mig lite jordgubbskräm.
Fort som fan!
Så greppade jag telefonen och ringde Y.
Vi pratade i två timmar.
Det känns aldrig som så lång tid,
men helt klart har vi mycket att prata om
för det senaste har alla samtalen varat så länge.
På fredag kommer Y hit och får träffa Simpan för första gången.
Lite spännande.
Jag undrar hur det kommer att bli.
Det känns lite läskigt.
Simon vill gå och se "I love you Philip Morris"
så jag har föreslagit att vi ska gå på bio på fredag när den har premiär.
Det känns en aning klyschigt,
men va fan...
Något ska man väl hitta på?!
måndag i kylan
Igår sjönk humöret och jag kände att det
var konstigt eftersom jag egentligen är så glad.
Jag hoppades att det var en släng av PMS och
försökte att inte låtsas om mitt sjunk.
Y har inte lärt sig om tårarna än och blir lite nervös av dem.
För honom betyder tårar allvarlig och djup sorg och förtvivlan.
Jag försöker förklara att det är det nog bara att köpa för mina
tårkanaler liknar antagligen ingenting han tidigare har erfarat i sitt liv.
Jag konstaterade i morse att humöret mycket riktigt var hormonpåverkat.
Det är nog fan första gången jag har förstått det själv i förväg...
Simon har fått en lillasyster.
Jag är glad för deras skull.
Jag fryser så bedrövligt här i min lilla kontorshörna.
Det börjar bli dags att palta på sig.
Å strax är det kaffe, hurra!!!
La vie en rose
skulle kunna träffa Y i helgen som var planerat.
Den jävla snön förbannades och det gjorde ont i kroppen av frustration.
Jag blev nästan pinsamt lycklig när jag fick ett telefonsamtal som innebar
att det var dags att slänga på sig kläderna och packa väskan för att Y just
svängde ut på E6 och snart skulle vara i Uddevalla och hämta mig i snökaoset.
Inte riktigt nyttigt va?
Nej, det är inte riktigt så illa som jag får det att låta men jag
är väl ovan vid att behöva någon annan än mig själv.
Nu sitter jag här ute på landet.
Har just skottat fram trappan och friggeboden.
Allting känns så skönt.
Lyssar på Edit Piaf och fötterna har tinat.
Nu ska vi ta en promenad
rock chic...
rock chic
så bra...
Vi har ordnat så att vi kommer att ha både
samma vecka och samma helger barnlediga.
Jag ringde S och berättade att jag träffat en man och
att vi försöker fixa till det så vi kan vara tillsammans lite mer.
S tyckte att det var jätteroligt för min skull och
det var absolut inga problem att byta.
Kedjan blir ju så lång ibland.
Y's ex Å har träffat en man som hade "fel" helger
med sina barn,
så nu löste vi många problem på en gång.
Det känns så bra....wheeee!!!
onsdag 17
Icke då, den delen som av mig som faktiskt reagerade
på väckningssignalen ignorerade den målmedvetet.
Tillslut gick jag upp, efter att snoozat av signalen tillräckligt många
gånger för att att alarmet skulle ge upp helt och sluta ringa.
Jag vill ha kaffe...Nu!
Jag har fått något konstigt sockerbehov också,
som jag inte har haft förut.
Jag är ju aldrig sugen på sötsaker men
igår blev jag så sugen på något gott så jag
fick värma mig en banan med lite nerpetad choklad i.
Inte lite choklad.
Mycket choklad!
Det var jätte gott :)
och söligt.
blä..
Jag hängde med P och skåningarna en stund.
Jag och P gick till Mortens och hjälpte till att packa ihop på scenen.
En öl slank ner och ett par till.
Irish coffee är ju också gott, det kan man ju få ner.
Så idag känner jag av den trevliga stämningen från igår.
helgen...
Fruktansvärt gulligt tyckte jag.
I helgen har mycket blivit sagt och gjort.
Det känns stabilare än tidigare men också lite mer skrämmande.
Mitt självförtroende är inte på topp och jag har fortfarande svårt att
tänka mig att jag är rätt för honom och det gör mig rädd.
Varannan helg har vi all tid att umgås bara han och jag, däremellan har vi barn.
Vi var på Mortens igår och kollade Sabotage.
Fantastiskt roligt! Det var ju extremt många människor där igår som
jag kände och stackars Y visades upp och presenterades till höger och vänster.
Jag tror att han tyckte att det var lite kul ändå.
Det var en jättestor skåning på besök i stan och jag ägnade honom ingen tid alls tyvärr.
Min favvis-Fredrik fick inget utrymme i mitt liv i helgen och det är trist.
Jag hade gärna hängt lite mer med honom också, men nu är det bara kärleken som får plats.
Så skönt att vara så osocial och tråkig och faktiskt njuta av det.
Jag som alltid har varit så rastlös har just nu inga problem att
sitta i ett litet hus i M-dal långt från riktig civilisation.
Lite låg blev jag när han skulle åka.
Ögonen fylldes upp och svämmade över och han blev alldeles orolig.
Jag försäkrade att det faktiskt bara var att vi inte skulle få vara
tillsammans på två veckor och ingenting allvarligare.
Han tycker nog att jag överreagerar lite...
kul kul
Vi fick lite mat och jag och C satt och pratade länge.
Jag är nog en förbannat tråkig kompis just nu som bara pratar om min nya kärlek.
Hela mitt liv kretsar ju runt det.
Jag försöker tygla mig ibland och inser att alla små töntiga
detaljer helt omöjligt kan vara intressanta för någon annan än mig.
Men någon obändig drift får mig ändå att dela med mig av alla småsaker.
C är bra och lyssnar aktivt och det är skönt.
Jag fick en stund i fred med min 8-åriga kompis Matilda också.
Vi sjöng en egen version på "tänd ett ljus" och Matilda stod för dansen.
Det var rörande vackert.
Hon hade gjort en låt till mig som handlade om att hon och jag gillar att pyssla ihop.
Den var väldigt bra men ungen var helt sockerhög på choklad och glass
så hon fånade sig ordentligt mitt i den seriösa sången.
Hon fick mig verkligen att kikna av skratt.
Tårarna hoppade och skvätte ur ögonen och vi hade fantastiskt roligt.
onsdag 10 februari
Jag har hemskt svårt att koncentrera mig och få något gjort.
Jag njuter livet.
Tyvärr så längtar jag ofta framåt just nu.
Jag går och väntar på att tiden ska gå så att jag får träffa honom.
Tyvärr är det sedan lite svårt att bromsa farten
när man väl vill att tillfället ska vara för evigt.
inget jag är stolt över...
Jag har just accepterat att det inte måste gå åt helvete,
men nu har jag blivit kroppsfixerad och tittar
väldigt noga på alla delar av min kropp.
Den är ju inte tillräckligt fin och bra förstås.
Jag vet att jag är jättefånig men det hjälper inte att jag vet det.
Jag fick helt ärlig panik när jag såg mörka ringar under ögonen
och att brösten såg väldigt små och platta ut profil.
Jag har alltid sett ut så här fast nu är jag bara en lite
äldre och naturligtvis något slitnare variant än den tidigare.
Huden är liksom inte lika spänstig längre,
men jag måste vara perfekt.
Varför? Det här är ju löjligt.
ååå...
Jag är så härligt virrig i huvudet och pirrig i kroppen.
Jag håller på att längta ihjäl mig.
Vi smyger oss åt en liten kram eller en snabb puss när tillfälle ges,
men jag måste vänta tills nästa fredag innan vi kan träffas ordentligt.
Det är tortyr.
onsdag
Skotta, skotta och skotta.
Jag kan ge mig sjutton på att någon annan har tagit
min framskottade parkeringsplats sedan när jag kommer hem.
Jag ska åka till Henrik idag om vägarna tillåter.
Han ska hjälpa mig med bilen, men jag får ju kolla
först så att jag kommer dit och kanske framför allt hem igen.
Idag ska jag och Y gå på lunch på cheers.
Det blir nog väldigt mysigt.
Igår var jag nog lite väl frispråkig i telefon och talade
om vad jag kände utan större omskrivningar.
Efter vissa erfarenheter har jag sagt åt mig själv att jag
inte ska säga sånt för tidigt...men, men, bära eller brista...
Jag är kär !
kroppsligt...
musklerna runt skulderbladen.
Det går ändå ut i armarna.
Det har suttit i länge nu.
Aj, fan!
