MallanP

Underbaraste mannen log sitt
vackraste leende när jag berättade om
gårdagens bekräftelsebehov och
tyckte att det var roande med en ny typ av dag
när han trodde att han hade sett alla.
Jag undrar bara hur det blir när han verkligen har sett alla.
Jag hoppas att jag fortfarande kommer att vara någon att leva med.
Mitt skadade skilsmässojag är lite rädd för relationer eftersom
de kan ta slut och emellanåt är det min största skräck.
Jag måste då locka fram ett annat jag som
kan lugna ner den där rädda stackaren.
Idag känns det bättre.

Nissans raggarbilsröst är botad.
Dammsugaren får sig just nu en
omgång av verktygen och får känna
på hur det känns att vara på verkstad.
Veden ligger staplad och garaget
är nästan färdigstädat.
Inget av detta ger mig någon
direkt tillfredstallelse.
Det är klart att jag är tacksam för att
mina trasiga ägodelar nästan
magiskt blir helade, men ändå
känner jag mig låg.
Just nu har jag trååååkigt.
Den här dagen bara försvann. 

...och det är skönt när det rör på sig.
Hela dagen igår var jag på
expedition i solen
på Fotö/Hönö utanför Göteborg.
Jag hann hem för att säga heja då till
min lillasyster innan hon åkte tillbaka
till landet uppochner.
Brighton är en trevlig stad men
enligt syster är det engelska
systemet lite eller kanske ganska
mycket uråldrigt och trögt.
Jag kom till sist hem till mannen som precis
lagat middag och var ifärd med att duka bordet.
I morse fick jag sovmorgon och sen raka vägen
till Åbyfjorden och en kort tur på vattnet.
Jag kan verkligen inte klaga!

Jag fryser och huttrar,
men det är så obeskrivligt
underbart att det är fredag
så det gör ingenting att mitt kontor är
iskallt och regnet vräker ner utanför.
Idag ska båten upp och sen ska jag bara
mysa med Y framför brasan med ett glas vin.
Jag måste öva lite texter också för i
morgon har vi spelning i Göteborg.
Det är lite pirrigt just nu.
Det är ju bara min andra spelning med
bandet så jag är faktiskt lite nervös,
men jag hoppas att det går bra och
det är ju så roligt.

Nu är jag nyklippt och nyfärgad.
Jag tog nog 10 cm på längden.
Fanny stod bredvid med stora ögon och tittade.
Ska du verkligen ta så där mycket?
Det slitna är nu borta och lockarna har kommit fram.
Så håret känns minst 15 cm kortare på
grund av att det lockar sig så.
Skönt med lite uppfräschning.

Jag njuter lördag.
Min nya stora familj är så fantastisk.
Jag har fått två bonustjejer som med sin pappa ger
mina och simons dagar glimmande guldkanter.
Tacksamhet är ledordet för helgen.
Jag känner att det låter lite högtravande och kanske
klyschigt men jag blir så varm i kroppen av att sitta
avsides och bara lyssna på alla mina kära.
Älskar!!

Idag har min goa Claes och fina Kattis satt ett litet nytt liv till världen.
Den var en med snopp och han kommer kanske att heta John.
Jag vill hälsa John välkommen till livet och längtar efter att få träffa honom :)

Magkatarrskänslan har avtagit.
Det är så skönt att det är fredag.

Jag ska bita ihop i eftermiddag.
Monteringen av stötfångaren är nödvändig
för på lördag måste jag ha en bil att köra med.
Jag hoppas att vi kan buckla ut älgbucklan samtidigt.
Det är ju inte säkert att det går men jag måste ju pröva i alla fall.
Efter det ska jag hälla upp ett stooort glas vin och fira livet.
Jag ska hångla upp mannen och njuta av helgfriden ;)

Bilen skulle kosta 39500 kr att laga hos bilfirman utanför Trollhättan.
Vi (läs Y) bestämde oss för att vi nog skulle klara av att åtgärda problemen själva.
Den huv som vi åkte med släp till Borås för att hämta upp var
inte den jag beställt så vi fick snällt åka hem igen med tomt släp.
Det var bara att med ganska mycket våld ge sig på den rådjurskrullade
huven som fanns och försöka få den så slät som möjligt.
Det tog ett tag, men igår stod den klar.
Vi har rostskyddsbehandlat och spraylackat de ställen där lacken försvunnit,
krånglat på lyktorna och accepterat att huven aldrig blir sig lik.
Jag var faktiskt väldigt nöjd med vår insats och det kändes skönt att det var klart.
Jag har haft mina tvivel måste erkännas.
För att se hur ljusbilden såg ut tog vi lilla Nissan på sin jungfrufärd
efter kollisionen. Vi körde mot kaserna, alltså ut mot skogen för att
kunna se inställningen på ljusen utan störande gatlampor.
Vi kände oss ganska nöjda och återvände in mot samhället för att
leta upp en bra, slät vägg att kunna ställa bilen emot för att kunna mäta.
Det rasslade lite konstigt vid högerskärmen och vi försökte
lyssna oss fram till vad det kunde vara.
Precis i höjd med de första villorna skrek Y till och sträckte sig mot mig.
Jag reagerade med att flytta foten till bromsen och tänkte att det
var något akut fel med bilen tills jag fick se en stor svart skugga i ögonvrån.
Jag skrek och tvärbromsade.
Jag tyckte att det såg ut som manken på en häst.
Det var det inte.
Det var förstås en älg.
Hon kom upp mot bilen snett bakifrån och tacklade förardörren precis
under rutan. Vi hade bara en hastighet på 40-50 så jag fick ju fort stopp.
Älgen snubblade framåt på vingliga ben och ställde sig på fältet till höger
om oss och bara blängde.
Jag såg ingenting vid det laget för jag bröt ihop och Y
flyttade mig gråtande över till passagerarsätet.
Bägaren rann helt enkelt över.
Jag hann tänka på vad som kunde ha hänt om den istället hade tagit sina
älgkliv över huven eller landat rakt över rutan och det gjorde mig lätt illamående.
Det var samtidigt så jävla absurt att krocka med en älg tre veckor
efter en krock med ett rådjur och dessutom första gången den ens
rullade på vägarna igen, så jag skakade, skrattade och grät om vart annat.
Nu har jag alltså ytterligare en buckla att ta mig an.
Snälla kan det inte sluta snart!

Idag blir det lite arbete på stora
vida havet utanför Strömstad.
Det är så långt bort så mitt telefonbolag
brukar skicka sms till mig där det står
"Velkommen till Norge".
Jag har sovit max två timmar inatt så jag är lite trött.
Kroppen var obehaglig och kunde inte slappna av.
Men solen vräker ner så det känns ganska bra ändå.

Jag behöver kaffe.
Fruktasvärt trögstartad.
Gamla kroppen har sträckt nånting i magen,
eller på sidan egentligen. Det är väldigt ytligt så
det känns som att det är i huden, men det skulle
också kunna vara brock i någon åder på väg
mot ljumsken. Jag gillar det inte oavsett.
Jag började i alla fall träna igår och det kändes väldigt bra.
Det är nog bra mot ålder tror jag.

Helgen har varit jätterolig!
Tyvärr så går det ju så fort när man har roligt.

Vi var på bröllop i lördags.
På soldränkta klippor i Lysekil
stod vi mitt i det stora bröllopsföljet
och njöt av allt det vackra.
Ida och Andreas gifte sig med tårar
i ögonen och salt vind i håret.
Fantastiskt!

Igår hade jag ett mentalekonomiskt sammanbrott.
Allt kändes hopplöst och svart.
Det gör det egentligen idag också,
antagligen för att gårdagens ångest inte
var ett jävla dugg överdriven.
Det har aldrig varit så här illa.
Nån gång så löser det sig ju men fan
vet när jag kan komma ikapp.
Men idag är jag till skillnad från igår
jävligt rakryggad och stark.
Jag känner mig samtidigt lite
reaktiv och det är risk för att jag
kan bli lite tyken och stor i mun.
Jag håller hakan högt och ingen
jävel sätter sig på mig idag.
Så det så!