MallanP

Det var jättehärligt i Sunne.
En familj med humöret på topp.
Halvdant men i alla fall stabilt väder.
Bra backar och mysig stuga.
Fast det känns inte riktigt som att man har haft helg.
Jag hoppas att denna veckan går fort för jag
vill ha lördagar och söndagar hela tiden just nu.

Jag tänker mycket.
Jag funderar mycket
och grubblar en del.
Jag tänker bort många måsten
och degraderar dem till kansken
eller antagligen-inten.
Jag städar inte gärna så jag
är bra på att inte stöka ner.
Men så kommer det ibland
dagar då det verkligen finns
behov av att bara göra
monotona och
intelligensbefriade saker.
Igår var det att vika tvätt.
Det var en ignorerad hög som
skulle in i skåp och lådor.
Utan tankar men med en
viss tillfredställelse och lugn i kroppen
och brasan sprakande intill angrep jag min uppgift.
Tvättvikarmusiken levererades med högsta volym. 

Jag är trött!
Jag vet inte riktigt om det är för mycket,
men jag känner starkt att vissa saker orkar jag bara inte.
Det sätter sig konstigt nog på talet.
Jag blir tyst och känner inte att något jag tänker är värt att säga.
Konstig reaktion tänker jag.
Vissa saker kan ibland kännas värda,
men tar alldeles för mycket kraft för att uttala högt.
Jag älskar Y. Han tittar lite bekymrat på mig och frågar
"Ska jag klappa lite på dig" och det är ju precis vad jag behöver.

Hur hann man allt förr?
Orken var oändlig och schemat var späckat.
Nu känns det som jag prioriterar och sållar hela tiden.
Jag insåg att datorn och bloggen har blivit bortprioriterad lite länge.
Eftertanken har också blivit bortprioriterad.
Det är som att jag inte hinner tänka längre.
Bra eller dåligt?
Jag vet inte?
Många gånger har jag tänkt för mycket och för självkritiskt,
så ur den synpunkten är det ju bra att inte älta och mala tankar.
Varför är det "finare" att vara självkritisk än att
acceptera sig själv och sina egenskaper?
Äh, nu är det fika.

Om avsikten är god men resultat blir

Har varit ute vid havet.
Det är upplyftande.
Idag nästan i dubbel bemärkelse.
Det blåste i det närmaste storm.
Solen sken i alla fall och det är
precis vad jag behöver just nu.
Jag har ett fladder i bröstet som
jag inte vet vad det betyder.
Det liknar nervositet men
jag vet inte jag...
Visserligen står jag inför eventuella vägval
och oavsett val står jag inför nya utmaningar.
Det kanske är det?

Jag satt på tåget igår.
På väg hem från Uppsala.
Jag satt inklämd i ett hörn på ett av 4 säten runt ett bord.
Runt mig satt 3 äldre herrar. Den som först satte sig reste med
Pippibagage, alltså en riktig kappsäck. En sån som hon har guldmynt i.
Han hade åldersfläckar i huden men inte så många rynkor, en
antydan till leende i mungipan och en lurig glimt i ögat.
En station senare kom två åldersmärkta, vithåriga män till.
Det är så roligt att lyssna på dem.
De senare två var antagligen ett par år yngre och tydligen väldigt sportigt aktiva.
De var på väg på tävling i Borås. Efter en stund började "name droppingen"
och de pratade bland annat om Björn Borg...s pappa.
Den ena mannen hade spelat bordtennis mot honom.
Alldeles uppspelta gick männen så småningom till bistron och jag tittade upp lite grann och
följde dem med blicken en bit. Jag råkade möta den första mannens blick
som också hade kikat upp efter de andra och han såg lätt road ut och vi log
mot varandra i tyst samförstånd.
Det var en sån mysig stund.