MallanP

I fredags försåg jag Simon med sovsäck och luftmadrass
och släppte av honom på stadens första Animekonvent.
Det var två övernattningar men han hade rapporteringsskyldighet
och obligatorisk närvaro på kalas på lördagen.
Hönsmamman höll ett omfattande förmaningstal medan
sonen tittade skeptiskt på mamman och undrade
om ingen tillit alls fanns till hans intelligens.
Det är lite svårt att släppa taget tycker jag.
Jag vill helst hålla hårt och nära hela tiden.
Hur ska man anpassa sig till att barnen blir stora?