Det jag inte fick sagt...

Jag förstår att det inte kan bli ett konstruktivt samtal
när det består av ren kritik mot din person.
Men jag tycker att något är fel när vi andra måste tassa på tå för att
inte alla möten med dig ska sluta i aggressiva diskussioner med skrik och gap.
När vi innan ett kalas kommer över ens om att bara hålla med om allt
du säger bara för att det inte ska gå ut över alla andra att vi tycker olika
och du måste hävda din rätt in till vansinne.
Egobubblan är på tok för stor om du kräver att alla ska tycka som du.
När vi kommer till frågan om barnen så har vi vuxna ett ansvar för dem
och det ansvaret tar aldrig tar slut.
Det går inte en dag utan att jag oroar mig för i vilken grad jag kommer att
"förstöra" mitt barn med mina handlanden och beslut. Allt jag gör har inverkan
på mitt barn och det är inte lätt att veta vad konsekvenserna blir.
Om jag märker att det går åt helvete så får jag ju försöka
göra vad jag kan för att rätta till det.
Det spelar ingen roll vad han skulle säga eller göra mot mig, det är mitt ansvar.
Man ger inte upp! Det är ju mina gener och mitt handlande
som har gjort honom till den han är.
Man kan inte skylla allt på alla andra.
Se din egen roll i verkligeheten.
Du har jättefina egenskaper men just nu så drunknar de i egot.
Se på saker ur andra synvinklar än din egen.
Se att ditt handlande har konsekvenser.
Förstå att dina barn behöver en pappa som är närvarande
och som inte kräver att de ska vara perfekta.
Även tonåringar och unga vuxna behöver kravlös kärlek från sina föräldrar.
Tonårstiden är för många en period då man är jävligt trött på sina föräldrar
och man vill absolut inte vara med dem eller tycka som dem.
Det betyder inte att man inte behöver dem.
Jag kan tycka att du borde uppskatta din samvaro med dina barn och ditt
nya barnbarn utan att se det som att ditt liv hamnar åt sidan.
Dina barn råkar faktiskt vara ditt liv.

liten blir stor

I fredags försåg jag Simon med sovsäck och luftmadrass
och släppte av honom på stadens första Animekonvent.
Det var två övernattningar men han hade rapporteringsskyldighet
och obligatorisk närvaro på kalas på lördagen.
Hönsmamman höll ett omfattande förmaningstal medan
sonen tittade skeptiskt på mamman och undrade
om ingen tillit alls fanns till hans intelligens.
Det är lite svårt att släppa taget tycker jag.
Jag vill helst hålla hårt och nära hela tiden.
Hur ska man anpassa sig till att barnen blir stora?

lugn och frid

Idag gick jag upp utan stress.
Jag låg alldeles för länge och
ändå gjorde jag allting i den mest
behagliga takten jag kunde hitta.
Jag drack till och med upp allt te
utan att bränna mig.
Jag kände att jag kunde unna mig det.
Tid.
Igår blev min mamma föräldralös.
Hennes pappa blev 93 år och slutade
bara att vara. I sömnen.
Hon satt brevid.
Jag kände honom egentligen inte.
Redan när jag var sexton gick han förbi
mig på stan utan att känna igen mig.
Efter den tiden så har jag nog bara
träffat honom på mormors begravning,
när vi målade huset och när han fyllde 90.
Jo, en släktträff i Kvilletrakten också.
Han var en snäll man än om något självupptagen.
Jag är glad att han fick gå fridfullt utan smärtor eller rädsla.
Han var trött och kände sig klar med livet.
Jag är mest ledsen för min föräldralösa mamma.

morgonrapport

Gillar inte tidigt på morgonen.
Jag är skör.
Idag var det så illa att jag hoppade över
frukosten för att få ligga en extra tjugo minuter.
För den som inte känner mig behöver kanske förklaras
att det krävs allvarlig sjukdom eller annan tragedi
för att jag ska hoppa över en frukost.
De små rufsiga varelserna som precis vaknat i rummen
bredvid köket hade också ett svårt uppvaknande idag.
Tiden och utomhustemperaturen skulle avhandlas med
allvar i morgonstund. Jag försöker verkligen att inte ge efter för
provokationer men klarar inte att stå emot.
Pappan som inte heller har någon motståndskraft vid denna tiden
på dygnet förlorade leendet och stämningen plattades till.
Ibland känner jag att jag inte vill tillrättavisa eller
ens öppna munnen om det inte är i rent positiva ordalag.
Det finns en liten oro över att de inte ska tycka om mig.
Jag är ju den som har kommit och tagit en del av
deras pappas uppmärksamhet och tid från dem.
Det känns som att det är lätt hänt att jag blir den dumma som skäller.
Nu kommer jag ju aldrig att låta bli att upplysa, uppfostra
eller säga ifrån men det är i alla fall jobbigt. 


så fint

Jag njuter lördag.
Min nya stora familj är så fantastisk.
Jag har fått två bonustjejer som med sin pappa ger
mina och simons dagar glimmande guldkanter.
Tacksamhet är ledordet för helgen.
Jag känner att det låter lite högtravande och kanske
klyschigt men jag blir så varm i kroppen av att sitta
avsides och bara lyssna på alla mina kära.
Älskar!!

Idag har min goa Claes och fina Kattis satt ett litet nytt liv till världen.
Den var en med snopp och han kommer kanske att heta John.
Jag vill hälsa John välkommen till livet och längtar efter att få träffa honom :)

härlig helg

För en gång skull har helgen känts lite längre än vanligt.
I fredags firade vi C och jag hade stora bonusbarnet med som
först var med på kalas och sedan sov över hos mig.
Pappan och lillasystern var hemma och hade mys och alla var nöjda.
Matilda kom ner till oss på lördag förmiddag och
vi städade akvariet och tecknade Manga.
En bra dag.

Simon ville gå till kompisen på filmkväll,
men jag tvingade med honom till Munkedal.
Det var inte så populärt.
Fy f*n för surande tonåringar.
Det gick över tillslut men det tog sin tid.
Han är verkligen mer långsint än vad jag är.
Det är väl drag från pappa S.
Lustigt nog var det så bra i Munkedal på söndagen så att
han inte ville åka hem så vi sov över där ytterligare en natt
och åkte direkt till skolan/jobbet nu på morgonen.
Det är inte så lätt att vara mittemellan barn och vuxen.

fina barn

Igår var jag och Simon och fikade med Y och hans barn.
Vi möttes på Torp och tog plats på fiket. 
Tjejerna var jätteblyga först,
men stora var modig och pratade ändå.
Lilla tog en liten stund att få igång.
Sen var det utförliga beskrivningar av vattenpalatsets
alla roligheter, sugrörsraketer och en massa fniss åt
allt och kanske speciellt åt Simons kommentarer.
Hur söta som helst!!!
Stora hade i alla fall tyckt att det skulle vara roligt att få
träffa oss igen och det är ju väldig bra eftersom barnen
är grundläggande i både mitt och Y:s liv.
Tänk om det inte hade fungerat...
Läskig tanke!


Familjeutökning?

Jag har kanske blivit med katt.
Min arbetskamrat Bettan hittade en liten liten kattunge
någonstans i, under eller bakom vedtraven på landet.
Hon är hos vetrinären med den nu för att se så att allt står rätt till.
Är den ok så har jag lovat att ta den.
Å så härligt med en katt i huset igen.
Det var säkert nio år sedan Boris dog.
Jag tror att jag är redo igen.
Fast jag får nog se till att Doris och Daisy får ett helt tak först.

ett år till...

Jag hade en mycket trevlig dag igår,
men den gick väldigt fort.
Först dök systern och Danny upp och
D:s mamma och pappa var också med.
Vi åt lite uppe hos modern. 
Fina kusin Emma, farbror Lars, farmor, pappa och Lena kom senare.
Vi är en väldigt högljud familj där man inte ser det som ohyfsat att
prata i munnen på någon annan. Det är helt enkelt så man konverserar.
Det kan vara väldigt besvärande att hamna på ett kalas hos familjen Persson
om man tycker att det är viktigt att man pratar en i taget.
Vill du ha ordet så får du helt enkelt ta det. Ingen idé att vänta på att någon
ska bjuda in dig i samtalet och fråga vad du tycker.
Det kan gå hur som helst. Ibland går det jättebra men några gånger har folk stormat ut i vrede.
Alla tycker nämligen också att de har rätt och att den som
inte förstår det antagligen inte är riktigt som han ska.
I går avlöpte hela kalaset fint med bara lite små irritationsmoment,
men på det stora hela måste jag säga att vi var ganska duktiga allihop.
Man blir trött kan jag lova.

Cathrine, Karin med barn, Claes och Sara anslöt till kvällen.
Vi grillade, drack vin och pratade.
Engelska.
I och med att Lynn och Dave (D:s mor och far) var med så försökte
vi föra samtliga samtal på engelska så att de inte skulle känna sig utanför.
Vi i familjen är så vana med det, men jag insåg att det inte är så ofta som
andra befinner sig i den situationen att man umgås på engelska,
eftersom samtalen inte var riktigt lika fylliga som de brukar.
Men det är ju en vanesak så klart.
Vi satt ute fram till elva så det var ju hyfsat väder även
om vi fick ta hjälp av ett par filtar för att ha det riktigt bra.
Jag tyckte att det var en härlig kväll !
Tack så mycket allihop!

dubbelt

Jag sitter och dinglar med benen och dricker kaffe.
Rast.
Det är en konstig dag idag.
Jag är avslappnad och behaglig som en lång utandning.

Vi var på estetelevernas uppsättning av Hair igår kväll.
Jag gillar att gå på musikaler och oavsett om det är en elevuppsättning
eller inte så brukar jag gå därifrån med gnistrande känslor och värme i hjärtat. 
Claude, Jeanie och Sheila sjöng så det tårade sig i ögonen och Woof var
såå charmig. De såg verkligen ut att ha roligt på scen, ja kanske framförallt Woof. 

Himlen är blå och människorna jag har mött idag skrattar och delar med sig av det glada.
Allting borde vara fantastiskt, men min pappa ringde mig i morse och var ledsen.
Hans plastpappa, även kallad farsan, har dött.
De har inte pratat med varandra på många år.
Pappas farsa var alkoholist och svårt osocial.
Han är den mannen jag känner som farfar och när jag var liten drack han "bara" mycket.
Jag märkte aldrig någonting.
Jag minns honom som glad och snäll.
Han blev stygg när han drack, men då var jag inte där.
Jag har haft en biologisk farfar en gång i tiden.
Han var också alkoholist.
Pappa gick till jobbet som vanligt imorse men när allting kom ikapp så höll det inte längre.
"Det var ju han som köpte min första gitarr" sa pappa och rösten sprack en aning.
Min pappas farsa har gjort mycket dumt.
Han har skrikit, skuldbelagt och slagit.
Han har också gjort bra saker under en lång tid i sitt liv.
Han har ju inte alltid varit alkoholist.
Jag minns honom som en snäll och god farfar som jag kröp
upp i knäet på och som lekte med mig och trasdockaren (favoritclowndockan).
Han har lidit av kraftig egoism och på senare år av dålig hälsa och oändlig ensamhet som följd av alkoholismen.
Jag har inte känt farfar sen jag var tonåring så min sorg är inte så direkt.
Det är mer sorg för det tragiska livsödet.

Solen skiner och jag mår bra men det är en något knepig dag.

trött

Jag är retlig och lättstött.
Hemma har jag en hormonell nästantonåring
som gör allt för att få sin egen klåda ur själen.

Han är så snäll och duktig.
Igår gjorde han pannkakor till sig själv under min ledning.
Jag hade tagit med mig jobb hem.
Men efter en stund räckte det med duktighet.
Vad är då bättre än en mamma som går att reta?
Igår var inte bästa dagen att reta en retlig mamma.

Jag orkade inte argumentera och tjata.
Jag orkade inte ens svara på min sons uppenbara behov av att
få visa att han faktiskt har en egen vilja som en egen individ.
Jag teg. Jag!? Det kändes som det bästa jag kunde
göra för att inte bara bryta ihop av trötthet och leda.
Jag var inte arg bara trött och sur.
Sonen påverkades tydligt av tystheten.
Efter en halvtimma var allting över.

Hur banalt och vardagligt det än är så får jag så dåligt samvete över mitt betende.
Mitt stackars barn!

älskade barn

Idag fyller min stora kärlek i livet,
underbaraste sonen, 12 år.
Han är en fantastisk människa.

Jag har varit lite rädd för att han ska bli för snäll,
så att andra kommer att trampa på honom.
Klasskompisarna beskriver honom alltid som snäll i första hand.
Det har funnits perioder där fröknarna vid upprepade tillfällen
ringt beklagande för att berätta att Simon har råkat illa ut,
senast var när jävelungarna skar S i armen med glasbitar.
Gissa om jag blev förvånad när fröken på senaste utvecklingssamtalet
inledde sista samtalspunkten med"..Simon har ju ett ganska häftigt humör..".
...?...
Jaha, sa jag och såg nog ganska förvirrad ut.
Jag tittade på Stefan.
Han såg ut som jag kände mig.
Fröken fortsatte med att förklara att det blir lite bråkigt ibland
och fast det aldrig är Simons fel, så blir det inte bättre när
Simon exploderar och blir jävligt förbannad rent ut sagt.
Ok, sa jag tveksamt.
Jag var tvungen att avbryta fröken med frågan
"Å hur länge har det varit så här då? Har han alltid haft ett häftigt humör?"
"Ja" svarade fröken så har det nog alltid varit.
Mycket intressant, eftersom under 6 års skolgång har ingen någonsin
tänkt på att tala om det för oss. Under hela tiden så har Simon bara varit offer.
Inte en enda gång har någon ringt och sagt att Simon har varit i slagsmål
på grund av att han själv varit dum.
Hemma har han ju inte något humör,
eller så är det för att jag jämför med mitt eget.
Så upprepas det.
Barnens eget liv visar sig inte stämma med föräldrarnas bild.
Jag blev faktiskt ganska glad och lättad när jag fick veta
att han säger ifrån när det är något och att han vågar bli arg. 
Han är så underbar.
Nu har han inlett sitt sista riktiga barnår för att nästa år bli tonåring
och hönsmamma Malin kommer att öka antalet orostimmar.

lilla familjen

Simon kom hem igår eftermiddag
efter en shoppingtur på stan.
Han hade ett tillgodokvitto på
Bokia som han spenderade på
teckningsblock och mjuka pennor.
Han hade också varit på
Yerba och fikat själv
och när han ändå var där köpte han
ett fantastiskt gott rött te.
Så igår kväll umgicks jag och
sonen ordentligt.
Vi spelade spel, drack te och
på begäran tecknade jag ett
porträtt av Simon.
Vi satt en stund på hans rum
och sorterade lite grejor
och ingen av oss märkte att
tiden gick.
Vi hade så mysigt.

Det slog mig än en gång
vad lite det är som behövs
för att man ska känna sig
tillfreds.


illamående söndag.

Inte någon kul start på dagen.

På eftermiddagen var det bara att ta mig i kragen.
Köra systers lilla skrutt till Gbg.
Lillasyster spelade teater i en lokal på Nya Varvet.
Ett skolprojekt.
Tre roller hade hon.
Hon var cirkusartist, en inte så jätte"bright" VAM:are
och en fisförnäm bimbo.
Hon var SÅ bra.
Jag är otroligt stolt över söta, duktiga syster.
Jag hade gärna sett henne mer på scenen,
men de andra var ju också bra.




 


RSS 2.0