Idag gul

I natt lyssnade jag på en ljudbok innan jag somnade.
En av berättelsens personer förklarade att han hatade tisdagar och att det fanns en färg som representerade den hatade veckodagen. Jag minns inte riktigt vilken eftersom min sömniga hjärna genast och ganska reflexivt talade om att min egen färg för tisdagar är gul.
Jag insåg att det faktiskt var så.
För mig är tisdagar gula.
Onsdagar är bruna och torsdagar gröna.
Veckan börjar i blått på och slutar i rött som i kalendern.
Men jag insåg lite besviket att fredag och lördag inte har några färger.
Jag vet inte varför.

Ljud?

Jag har kommit på att jag tycker om tystnad.
När hände det?
Det har alltid funnits ett soundtrack till mitt liv.
En låt i bakgrunden.
Ibland i lurar.
Självklart kan jag fortfarande lätta några centimeter
från jordens yta när precis
rätt låt till rätt ögonblick inträffar,
men det ligger inte samma behov bakom.
Nu finns det snarare ett behov av det tysta.
Jag blev en dokumentär om en gammal dam.
Hon sitter i sitt kök och tittar ut genom fönstret
och det enda ljudet som hörs är
tickandet från väggklockan.
Det är skönt.
Det kanske ser väldigt grått ut,
men det är ju inte hela sanningen.
Det är bara en del av tiden.
Ett urklipp.
Ibland är jag någon helt annan film.
 

söndag

Risig!
Redan söndag.
Sugen på salt lakrits...
(Nej, jag är inte gravid.)
...eller salmiak.
Spelningen är genomförd.
Jag vet inte om jag ska känna mig helt nöjd.
Medhörningen försvann helt mitt i första set
så jag hade ingen som helst aning om hur det lät.
Mycket positivt sas efteråt men jag har inte
vant mig vid att höra mig själv sjunga rock.
Ljuger folk för att vara snälla eller
kan man lita på vad de säger?

tankar

Vad ska man göra med tiden?
Det är lite jobbigt att den bara försvinner hela tiden.
När man har tråkigt kan det ju kännas bra om den går fort, men det är ändå lite ångestframkallande att man har slösat bort en massa tid på trista saker. Så onödigt. Nu sitter jag och tittar på en grå massa som ligger som ett lock över landet.
Där ovanför lyser solen.
Den är beroendeframkallande.
Jag ser framåt och önskar att tiden snabbt tog mig till nästa roliga ögonblick.
Uppleva.
Leva.

Snart...

Nu är det nära.
Jag är lite lite stressad.

Vi är båda ganska lättretliga,
men det är nog inte så konstigt.

Allt är klart.
Nästan...


Diskussionsetik

Härskartekniker ska man inte använda men
jag undrar om det är så lätt alltid.
Det är nog inte alltid medvetet.
Om jag ser till mig själv så vet jag
att jag pratar på vissa sätt för att få folk att lyssna.
När någon är arg, skriker eller vägrar att förstå vad jag
säger och menar så vet jag att de lyssnar bättre om jag
pratar lågt, lungt och väldigt tydligt,
lite som man pratar med ett olydigt barn som har
gjort något farligt eller något de vet att de inte får.
Jag misstänker att jag låter väldigt redig och den jag pratar
till kanske känner sig som att de blir behandlade som barn.
Det kanske är fel av mig men när jag står helt frustrerad i
en situation där någon bara är ilsk och missförstår
så är det inget aktivt val av mig.
Det enda som finns i mitt huvud är ju
min mening, min åsikt och den vill jag ha förklarad.
Då sköter det sig själv.
Sättet jag pratar på är automatiserat.
Jag skulle ju också kunna försöka skrika förstås men det
skulle ju inte hjälpa heller men det hade i alla fall satt oss på samma nivå.
Jag sätter mig alltså över en annan människa och förminskar denne
och det kallas härskarteknik och det används ju för att man vill
få andra att göra eller tycka som en själv.
Men om man gör det omedvetet då?
Jag kan som sagt sitta nu och analysera mig själv och se att det är det jag gör
men i stunden försöker jag ju bara förklara så tydligt jag kan för att undvika missförstånd.
Är det ändå lika illa om syftet är gott?
De flesta vill väl göra sig förstådda och helst vill man väl att andra ska hålla med?
Hur gör andra i diskussion då, i frustration och i försök att övertyga?

Att rädda världen

Jag lyckas vara för mån om andra.
Jag lägger mig väl i det jag inte har med att göra kanske.
Det är inte första gången.
Vi var ute för inte så länge sedan och jag råkade på en kille som jag inte känner så väl.
Vi kallpratade lite men ganska snart kom det fram att han inte mådde så bra.
Egentligen var vi på väg att gå men jag stannade snällt kvar och lyssnade.
Det var bekymmer med exet och han fick inte träffa sitt barn så mycket.
Han grät och jag klappade. Han fick en kram, lite försök till tröst och lite mer klapp.
Y undrade var jag hade tagit vägen och P svarade "Hon räddar världen igen".
Jag vet inte varför jag tror att jag skulle kunna göra någon skillnad.
Jag vet inte heller varför jag lägger tid på människor jag inte känner när mina nära väntar. 
I sanning kan jag säga att i stunden finns det ingen tanke på att rädda världen
men när jag utvärderar mitt handlande så undrar jag vad mitt engagemang kommer ifrån.
Det är väl undermedveten storhetsvansinne eller extrem naivitet.
Jag tyckte bara så synd om honom. Om det hade varit jag...
Det är väl inte något problem så länge ingen tar illa upp, men dessvärre händer det ibland.
Nu har hamnat i sådana situationer ett par dagar i sträck och jag inser tyvärr inte det förrän lite för sent.
Jag vet inte riktigt, men jag kanske ska lära mig att hålla mina tankar inom mig.
Jag kanske måste få mitt undermedvetna att förstå att jag inte kan rädda världen.


Höstmys

Jag behöver energi till vissa måsten.
Jag har fortfarande ett par ouppackade säckar stående i garaget.
Loftdörren ska målas på insidan och lister och spegel ska upp.
Men det enda jag har ork till är att mysa och läsa.
Lite likadant är det på jobbet.
Kan det vara hösten?

Ett tristare jag

Blir jag en tråkigare människa när jag inte behandlar bristen på kärlek i mina tankar.
Jag kan ju tycka att mina tankar blir enformigare, eller kanske ytligare när jag är lycklig.
Men varför är det så svårt att vara intressant när man är i kärleken?
Jag tror att jag måste anstränga mig lite mer.

Radioväckta tankar

"Curlingsamhället gör att barn mår dåligt.
Speciellt i tonåren."
Jaha, kommer man på det nu?
Hur tänker människor? Eller kanske, varför tänker inte människor?
Jag har kunnat tala om att curlingsamhället gör att barn mår dåligt
från den dagen jag förstod vad det moderna ordet curlingförälder betydde.
Helt utan forskningsmedel kan man faktiskt förstå det helt själv.
Varför existerar det då?
Hur kommer det sig att det sopas och sopas framför de stackars barnen som inte får uppleva något jobbigt. Varför ska man inte kräva något av barnen? Men man måste väl ändå lära dem att uppföra sig och att livet inte alltid är lätt. Naturligtvis får ingen kränkas men vad är egentligen en kränkning? Om en elev får höra i skolan att de måste faktiskt skärpa sig och i alla fall försöka anstränga sig, är det en kränkning? Efter att ha uttalat sig omåttligt löjligt för att vara rolig och sedan får höra att det var ovanligt korkat svarat, är det en kränkning? Och i så fall mot vem? Varför har de mindre människorna i vårt land rätt att uttala sig hur nedsättande de vill mot vem de vill, unga eller gamla, då ingen annan ens får svara dem sanningen.
"Svenskarna är världens mest lättkränkta folk." 

olika

Mitt sociala behov måste tillfredsställas.
Jag tror att jag ska besöka C ikväll.
Eventuellt med ett av barnen men annars själv.
Jag inser att mina förslag till social samvaro alltid först möts av ett
"nja, jag hade ju tänkt att..." där aktiviteten oftast handlar om något
viktigt underhållsarbete på hem eller fordon. Efter en stund kanske det
ändå går att kombinera dagen så att det finns möjlighet att göra både och.
Mannens behov av sociala kontakter är begränsade och han blir fort nöjd,
medan jag bara vill ha mer. Det innebär inga som helst problem men 
jag har tänkt på det de senaste gångerna jag har förslagit något besök. 
Fast jag har blivit mycket bättre på att säga nej än jag någonsin har varit.
Jag måste ju inte vara med på allt.
Ny insikt.
Nya behov.


att minnas

Inser idag att jag borde föra mycket mer detaljrik dagbok.
Så man kan sammanställa statistik på saker och ting i vardagen.
Man vet aldrig när det kan behövas.
Det är ju så där med att minnas.
Det är ju svårt att komma ihåg exakt vad som hänt.
Tiilochmed bara efter en liten stund har man vridit lite på sanningen.
Det är väldigt vanligt och nästan alla gör det.
Det finns förstås ett fåtal människor som minns väldigt detaljrikt
och korrekt men om man frågar poliser som ofta förhör vittnen så tillhör
det vanligheten att människor minns olika och själva fyller i luckor omedvetet.
Vittnena själva kan vara stensäkra på att de minns rätt...Allihop!
Minnet finns inne i hjärnan men det är i utplockningsfasen som det kan gå snett.
Så någon som är bra på att ställa rätt frågor kan få ut
det mest korrekta minnet ur en människa.
Det är väldigt spännande.
Här kan man leka lite och testa sitt minne.

måttlighet

Jag var på 40-årsfest i lördags.
Det tog minsann halva veckan för
att jag skulle återhämta mig ordentligt.
Jag drabbades av riktigt svår ångest som
inte släppte förrän igår.
Det är inte likt mig.
Jag mår ju aldrig dåligt så där dagen efter.
På lördag ska jag på ytterligare 40-årsfest.
Olustigt tänker jag på hur det ska gå.
Jag ska till ett par med det mest fantastiska barskåp jag sett.
Ja, inte skåpet i sig men utbudet av
whisky och cognac är i världsklass.
Det finns alltså en liten risk för att
intaget blir större än det borde.
Det blir ju ofta lite svårt att inse när det räcker.
Måttfullhet var hälsad, jag behöver dig.


Tillbakablick

Jag läser gamla inlägg från januari 2010.
Jag var berusad av nyförälskelse och hade
en ständigt malande oro för framtiden.
Nu har det gått ett år.
Jag är inte lika orolig men fortfarande rusig
av lycka och kärlek till den där mannen jag fann.
Eller egentligen fann vi nog varandra.

dyrkan

Jag var på Scandinavium i lördags och såg Frölundaindianerna
visa de små gnagarna vart skåpet ska stå ;)
Det var väldigt roligt!
Vi satt alldeles brevid inburade
tonårstestosteronstinna fans i gult och svart
och jag kan inte låta bli att dra paralleller med
extremreligiösa mässor med tungotal och lovsong
med yviga gester.
Jag såg en kille med lätt bakåtlutad hållning
och armarna rakt ut åt sidorna som inför en omfamning.
Han hade halvslutna ögon och ansiktet riktat mot taket.
Han sjöng av hela sitt hjärta och jag insåg att hylla ett
hockeylag eller Gud verkar bottna i samma fanatism.
Den ena gruppen är dock beredda att, med direkt fysiskt
våld, försvara sin tro och sin dyrkan av överheten.
Eller... det kanske gäller båda grupperna ändå.


Det där med bebisar...

...har tagit mycket tid att fundera på.
Jag har träffat en underbar man, som dessutom har samma
åsikter om hur man tar hand om och uppfostrar barn.
Det är inte helt självklart, har jag tidigare erfarenhet av.
Flera kompisar har nyfödda eller ganska små barn och jag blir helt betagen av dem allihop.
Y och jag har från början varit överens om att vi inte ska ha fler barn,
men vi pratar konstant om det och nu är inte självklart längre.
Vad är då problemet kan man fråga sig och det är det jag gör
om och om igen.
Jag är skitskraj helt enkelt.
Det är så mycket som kan gå fel.
Vi kanske inte kan bli gravida.
Det kanske går fel under graviditet eller förlossning, jag är ju ändå snart 38 och riskerna ökar.
Inte för att jag hade älskat ett barn mindre på grund av ett funktionshinder
men jag är väl medveten om tiden och kraften det tar.
Jag har en fantastisk son som snart är 15 år och som tycker att han har nog med småsyskon.
Vi behöver också ett nytt hus och en ny bil för att få rum med en 4-barns familj.
Både jag och Y har erfarenheter av vad småbarnslivet kan göra med kärleken och
vi är båda oroliga för att behöva uppleva det igen.
Visserligen så kan man väl hoppas att man lär sig av sina misstag.
Men det är ändå så att när jag ser på vad jag har nu och
hur livet ser ut så blir jag rädd för att ändra på något.
Jag är lyckligare idag än vad jag kan minnas att jag någonsin har varit.

rensning

Frisk luft och kroppsarbete rensar hjärna och hjärta.
Ibland smetar man in sig i kletiga argument och
fastnar i diskussioner som bara rör till det.
Ordväxlingar med innehåll som inte är förankrade i verkligheten
kan förvilla mig att tro på något som inte existerar.
Nu har jag fått distans.
Lugnet återvänder till hjärnan och leendet till hjärtat.

tolkningar

Jag undrar om det bara är ett missförstånd?
När man antar och gissar om sin egen reaktion i en hypotetisk
situation så är det fortfarande bara gissningar och antagande.
En mening blir ett samtal som blir en diskussion. Om och
om igen inser vi våra feltolkningar men ändå fortsätter vi.
Det är viktigt att förstå och inte förrän vi är säkra kan vi sluta.
Men jag är fortfarande inte säker på att slutsatsen inte är en feltolkning.
Jag har lite svårt att tro att jag har förstått det rätt...

historik

Jag läste just gamla inlägg från 15 oktober tidigare år.
Bergodalbanan har definitivt planat ut och saktat ner.
Det är förvisso ganska skönt men även om jag inte
saknar mina sjunk så var ju livet väldigt händelserikt.

positivt vs negativt

Varför är det så mycket lättare att dela med sig av oro och sorg?
Behovet av att skriva är mycket större när man mår dåligt.
Hade det inte varit bra om man ägnade lika mycket tid åt det positiva i livet?
Mitt ordförråd är så mycket mer utvecklat i området som handlar om stackars Malin.
Konstigt.

Tidigare inlägg
RSS 2.0