MallanP

Jag satt på nålar i en timma.
Låtsades läsa min bok,
men varenda gång sonen ställde sig på
trampolinen så visste mitt undermedvetna det.
Då var jag ju tvungen att titta.
Utan att andas.
Varje gång gick det bra och jag började andas igen.
Han gjorde volt med halv skruv utan ansats från trean.
(Det kallas något berättade sonen, men hur ska jag minnas?)
Nu pratar vi inte hopp med speciellt utvecklad 
kroppskontroll för något av barnen.
Men det gick mycket bättre än tidigare han landande med benen
i först, ganska samlade och ansiktet åt rätt håll.
Ansatsen i volten från ettan var också mycket bättre idag.
Mamman var stolt men utmattad efteråt.
Jag måste få ur mig dessa nervositeter.
Bearbetning.
Det blir nog bättre för mig med.