MallanP

Det känns som om jag lever i en liten bubbla.
Det är årstiden och vädrets fel.
Med kontor hemma kommer jag ju inte utanför dörren.
Fast idag har jag i alla fall varit på utvecklingssamtal för Simon.
Ibland tycker jag inte att vi är lika över huvudtaget, jag och mitt barn,
men när jag hör frökens beskrivning av skolbarnet Simon, så känner jag igen mig.
Det är både på ont och gott att vara lik mig.
Humöret har varit på tapeten.
Han kan reagera på en millisekund om någon skulle göra honom någon orätt.
Ooops ! Det där är jag rädd att han har fått utav mig.
Det är ju bra att han inte låter någon sätta sig på honom,
men det kan ju också skapa onödiga konflikter som kunde
lösas på annat sätt och kanske med mer tillfredställande resultat.
Det är lite läskigt det där.
Saker man överför på sina barn.
Man vill ju att det ska vara de där bra egenskaperna,
men det kan man i sanning inte vara så säker på att det blir.
Ja, några bra hoppas jag ju på ändå.