klänningstankar

Har planeringsångest.
Kyrka, festlokal, mat och inbjudningskort är klara.
Musiken fortfarande ett frågetecken.
Likaså frisör och fotograf.
Dekorationer...hmm?
Kläder till mig och tjejerna är planerade men inte klara.
Inköp av Y och S kläder ligger också framför oss.
"Allt" har tänkts på men mycket är oklart.
Det är ju fortfarande ett tag kvar men tiden går ju så fort.
Det är väl inte så farligt, planeringsångest light kanske jag ska kalla det.
Mest är det kul.
Idag ska jag till sömmerskan som ska sy min klänning.
Det är första mötet och jag vet just nu inte om jag vill ha en lång eller kort.
Kan bli kul att få lite hjälp med idéer.

dagens

I behov av lite bra musik.
Tänk om Jack Black ville göra lite seriösare musik.
Då tänker jag mest på texterna för själva
musiken och rösten är fantastiskt seriösa.
Vad kan vara bra idag om jag spårar in på något annat då...?



Graveyard blir perfekt!

Diskussionsetik

Härskartekniker ska man inte använda men
jag undrar om det är så lätt alltid.
Det är nog inte alltid medvetet.
Om jag ser till mig själv så vet jag
att jag pratar på vissa sätt för att få folk att lyssna.
När någon är arg, skriker eller vägrar att förstå vad jag
säger och menar så vet jag att de lyssnar bättre om jag
pratar lågt, lungt och väldigt tydligt,
lite som man pratar med ett olydigt barn som har
gjort något farligt eller något de vet att de inte får.
Jag misstänker att jag låter väldigt redig och den jag pratar
till kanske känner sig som att de blir behandlade som barn.
Det kanske är fel av mig men när jag står helt frustrerad i
en situation där någon bara är ilsk och missförstår
så är det inget aktivt val av mig.
Det enda som finns i mitt huvud är ju
min mening, min åsikt och den vill jag ha förklarad.
Då sköter det sig själv.
Sättet jag pratar på är automatiserat.
Jag skulle ju också kunna försöka skrika förstås men det
skulle ju inte hjälpa heller men det hade i alla fall satt oss på samma nivå.
Jag sätter mig alltså över en annan människa och förminskar denne
och det kallas härskarteknik och det används ju för att man vill
få andra att göra eller tycka som en själv.
Men om man gör det omedvetet då?
Jag kan som sagt sitta nu och analysera mig själv och se att det är det jag gör
men i stunden försöker jag ju bara förklara så tydligt jag kan för att undvika missförstånd.
Är det ändå lika illa om syftet är gott?
De flesta vill väl göra sig förstådda och helst vill man väl att andra ska hålla med?
Hur gör andra i diskussion då, i frustration och i försök att övertyga?

Det jag inte fick sagt...

Jag förstår att det inte kan bli ett konstruktivt samtal
när det består av ren kritik mot din person.
Men jag tycker att något är fel när vi andra måste tassa på tå för att
inte alla möten med dig ska sluta i aggressiva diskussioner med skrik och gap.
När vi innan ett kalas kommer över ens om att bara hålla med om allt
du säger bara för att det inte ska gå ut över alla andra att vi tycker olika
och du måste hävda din rätt in till vansinne.
Egobubblan är på tok för stor om du kräver att alla ska tycka som du.
När vi kommer till frågan om barnen så har vi vuxna ett ansvar för dem
och det ansvaret tar aldrig tar slut.
Det går inte en dag utan att jag oroar mig för i vilken grad jag kommer att
"förstöra" mitt barn med mina handlanden och beslut. Allt jag gör har inverkan
på mitt barn och det är inte lätt att veta vad konsekvenserna blir.
Om jag märker att det går åt helvete så får jag ju försöka
göra vad jag kan för att rätta till det.
Det spelar ingen roll vad han skulle säga eller göra mot mig, det är mitt ansvar.
Man ger inte upp! Det är ju mina gener och mitt handlande
som har gjort honom till den han är.
Man kan inte skylla allt på alla andra.
Se din egen roll i verkligeheten.
Du har jättefina egenskaper men just nu så drunknar de i egot.
Se på saker ur andra synvinklar än din egen.
Se att ditt handlande har konsekvenser.
Förstå att dina barn behöver en pappa som är närvarande
och som inte kräver att de ska vara perfekta.
Även tonåringar och unga vuxna behöver kravlös kärlek från sina föräldrar.
Tonårstiden är för många en period då man är jävligt trött på sina föräldrar
och man vill absolut inte vara med dem eller tycka som dem.
Det betyder inte att man inte behöver dem.
Jag kan tycka att du borde uppskatta din samvaro med dina barn och ditt
nya barnbarn utan att se det som att ditt liv hamnar åt sidan.
Dina barn råkar faktiskt vara ditt liv.

Sandra på Inhaca

Min kära vän Sandra är på ett drömjobb.
Här kan man följa hennes nio veckor på ön Inhaca, i Mozambique.

http://sandrainhaca.blogg.se/index.html


Jag är vansinnigt avis, men ser fram emot att höra hennes historier när hon kommer hem.


idag bor jag flott.

2012-03-15_20_52 (MMS)

idag bor jag flott.


Min uppkoppling på tåget mot Stockholm är ...

Min uppkoppling på tåget mot Stockholm är helt bedrövlig. Det är tur att jag är utrustad med ett ovanligt långt tålamod just idag. Hela tåget stinker förkylning. Inte så behagligt, men det är bara att blunda och hoppas att immunförsvaret ställer upp än en gång.


onsdagskväll

Heja Kajsa Ingemarsson.
Lyssnar på hennes "Små citroner gula", som hon själv läser.
Hon skriver som jag gillar. Jämfört med många andra dialoger
jag läst så skriver Kajsa på väldigt trovärdigt talspråk.
Hon läser bra också med mjuk behaglig röst och
alla betoningar och pauseringar på rätt ställen.
Skön kväll med Kajsa och ett glas rött.
Y pluggar, S pluggar och tjejerna kollar tv.

fint ska det va´

Hela världen ska tydligen till Uppsala på torsdag.
Efter att ha ringt stan runt fick jag tillslut tag på ett rum...
på ett lyxhotell tror jag.
I alla fall enligt priset på ett enkelrum.
Hu, men vad ska man göra.
Jag är ju tvungen att ha tak över huvudet.

liten blir stor

I fredags försåg jag Simon med sovsäck och luftmadrass
och släppte av honom på stadens första Animekonvent.
Det var två övernattningar men han hade rapporteringsskyldighet
och obligatorisk närvaro på kalas på lördagen.
Hönsmamman höll ett omfattande förmaningstal medan
sonen tittade skeptiskt på mamman och undrade
om ingen tillit alls fanns till hans intelligens.
Det är lite svårt att släppa taget tycker jag.
Jag vill helst hålla hårt och nära hela tiden.
Hur ska man anpassa sig till att barnen blir stora?

skitmorgon

Nu är jag hungrig.
I morse var jag så arg så jag inte kunde äta.
Det är mycket ovanligt.
Frukost är det allra viktigaste.
Fy fan vad det är jobbigt att gräla.
Jag önskar att vi kunde prata om saker som
irriterar på ett konstruktivt sätt.
I stället så skriks det
och gapas och kastas skit.
Vi är likadana båda två.
Lika dåliga på att ta kritik.
Ett riktigt kass morgonhumör hjälper ju inte till heller.
När skriket har kommit ut och
båda två är helt slut
så kommer pratet.
Allt löser sig så fint och bra och vi är så tillmötesgående.
Det hade varit bra om vi kunde plocka
fram den förmågan redan från början.
Nej, nu blir det pause för smörgås och kaffe.

Nattliga eskapader

I natt var jag inblandad i ett gisslandrama. 
Onda män tog någon okänd till fånga under vapenhot.
Utrustad med egen pistol skulle jag rädda världen.
Jag förlorade och blev själv gisslan.
Plötsligt befann jag mig i frihet och skulle leta upp Y.
Han var helt borta. Försvunnen eller bortsprungen.
Hade han lämnat mig?
Jag förflyttades genom gamla miljöer och ansikten från
svunna tider dök upp i mörka hörn och skuggiga gränder.
Alarmet ringde och jag såg, med oron värkande i magen,
att platsen bredvid mig i sängen var tom.
Pulsen ökade några snäpp till, innan jag  insåg att jag hade drömt.
Tyvärr har känslan satt sig fast i min kropp.
Hela dagen har jag känt mig melankolisk och övergiven.
Varför blir det så?

en lätt huvudvärk

Frustration är farligt.
Missförstånd känns kantigt.
Behovet är oändligt.
Minnet är kort.
Ibland är det mest
krävande och trassligt.
Längtar efter flyt.

RSS 2.0