Diskussionsetik

Härskartekniker ska man inte använda men
jag undrar om det är så lätt alltid.
Det är nog inte alltid medvetet.
Om jag ser till mig själv så vet jag
att jag pratar på vissa sätt för att få folk att lyssna.
När någon är arg, skriker eller vägrar att förstå vad jag
säger och menar så vet jag att de lyssnar bättre om jag
pratar lågt, lungt och väldigt tydligt,
lite som man pratar med ett olydigt barn som har
gjort något farligt eller något de vet att de inte får.
Jag misstänker att jag låter väldigt redig och den jag pratar
till kanske känner sig som att de blir behandlade som barn.
Det kanske är fel av mig men när jag står helt frustrerad i
en situation där någon bara är ilsk och missförstår
så är det inget aktivt val av mig.
Det enda som finns i mitt huvud är ju
min mening, min åsikt och den vill jag ha förklarad.
Då sköter det sig själv.
Sättet jag pratar på är automatiserat.
Jag skulle ju också kunna försöka skrika förstås men det
skulle ju inte hjälpa heller men det hade i alla fall satt oss på samma nivå.
Jag sätter mig alltså över en annan människa och förminskar denne
och det kallas härskarteknik och det används ju för att man vill
få andra att göra eller tycka som en själv.
Men om man gör det omedvetet då?
Jag kan som sagt sitta nu och analysera mig själv och se att det är det jag gör
men i stunden försöker jag ju bara förklara så tydligt jag kan för att undvika missförstånd.
Är det ändå lika illa om syftet är gott?
De flesta vill väl göra sig förstådda och helst vill man väl att andra ska hålla med?
Hur gör andra i diskussion då, i frustration och i försök att övertyga?

Kommentarer
Postat av: Ann-Sofie

Gaah...jättesvårt!

Jag tror man (i nära relationer) hamnar i samma typ av argumentation för att det är något ANNAT som aldrig blivit eller kommer bli löst när man fortsätter på samma sätt. Sedan jag upptäckte citatet: "Bara en dåre fortsätter upprepa samma sak men förvänta sig ett nytt resultat" så försöker jag nog argumentera på ett nytt sätt...är personen inte mottaglig, ja då hellre backa och hitta ett annat tillfälle. Om den andre försätter "oss" i samma argumentation upprepade gånger kanske det går att lämna ämnet, ta ett helikopterperspektiv och istället tala om "Varför hamnar vi "här" gång på gång? Varför hamnar du och jag i klinch med varandra gång på gång? Varför kan du och jag inte mötas?" När ilskan har kommit in har ju motståndet och kampen kommit in och då är det ju omöjligt att mötas...även om man som du M talar lågt, tydligt o s v. Jag känner oerhört mycket igen mig och många andra med mig - mänsklig kommunikation är såå intressant i teorin, men är ju ibland oerhört svårt i praktiken precis som du beskriver. Kram!

2012-03-27 @ 09:50:43
Postat av: malin

Ja,det är oerhört intressant. Jag tror att detta händer mig mer när jag talar med de personer som inte står mig närmast. Jag tror inte att jag gör det så mycket med Y, fast det kanske man ska fråga honom om :)

2012-03-27 @ 11:45:46
URL: http://mallanp.blogg se
Postat av: Pappa Jocke

Om alternativet är att skrika - så är ju svaret givet. Det ÄR upp till den andre att avgöra om det är "redigt" eller ej och om så är fallet - bevisar det bara viss brist i retorik

2012-03-27 @ 18:33:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0