MallanP

Idag har en kliande lättutlöst ilska drabbat mig.
Jag känner mig uppskruvad.
Jag har en lite annan hållning än vanligt,
lite rakare i ryggen.
Jag har en lite annan röst idag,
lite kortare i tonen.
Jag tolererar inte mycket en dag som denna.
Jag känner mig arg och stark.

Nu sitter jag på ett hotellrum mitt i mysiga Malmö.
Äntligen får man väl säga.
Vilken resa.
Det var ett lokaltåg som man max åker en timma i normala fall.
Jag satt i tre timmar och jävlar vilka obekväma säten. 
Fy fan!! Min rumpa gör ont.
I morgon ska jag upp tidigt och skjutsas iväg till en idrottshall.
Där ska det hållas distriktmästerskap i cheerleading.
Jag ska vara på allerten från 8 på morgonen till 18 ungefär
visserligen med ett par timmar mitt i med lite ledigt.
Jag jobbar som spotter vilket innebär att jag måste fånga barnen om de faller.
Ja jag måste ju fånga de vuxna också om de skulle falla.
Vilket kanske till och med händer oftare än barnafall.
Vem som än faller så gäller det ju att jag är pigg och snabb.
Så nu måste jag nog sova lite.

Jag sitter och dinglar med benen och dricker kaffe.
Rast.
Det är en konstig dag idag.
Jag är avslappnad och behaglig som en lång utandning.

Vi var på estetelevernas uppsättning av Hair igår kväll.
Jag gillar att gå på musikaler och oavsett om det är en elevuppsättning
eller inte så brukar jag gå därifrån med gnistrande känslor och värme i hjärtat. 
Claude, Jeanie och Sheila sjöng så det tårade sig i ögonen och Woof var
såå charmig. De såg verkligen ut att ha roligt på scen, ja kanske framförallt Woof. 

Himlen är blå och människorna jag har mött idag skrattar och delar med sig av det glada.
Allting borde vara fantastiskt, men min pappa ringde mig i morse och var ledsen.
Hans plastpappa, även kallad farsan, har dött.
De har inte pratat med varandra på många år.
Pappas farsa var alkoholist och svårt osocial.
Han är den mannen jag känner som farfar och när jag var liten drack han "bara" mycket.
Jag märkte aldrig någonting.
Jag minns honom som glad och snäll.
Han blev stygg när han drack, men då var jag inte där.
Jag har haft en biologisk farfar en gång i tiden.
Han var också alkoholist.
Pappa gick till jobbet som vanligt imorse men när allting kom ikapp så höll det inte längre.
"Det var ju han som köpte min första gitarr" sa pappa och rösten sprack en aning.
Min pappas farsa har gjort mycket dumt.
Han har skrikit, skuldbelagt och slagit.
Han har också gjort bra saker under en lång tid i sitt liv.
Han har ju inte alltid varit alkoholist.
Jag minns honom som en snäll och god farfar som jag kröp
upp i knäet på och som lekte med mig och trasdockaren (favoritclowndockan).
Han har lidit av kraftig egoism och på senare år av dålig hälsa och oändlig ensamhet som följd av alkoholismen.
Jag har inte känt farfar sen jag var tonåring så min sorg är inte så direkt.
Det är mer sorg för det tragiska livsödet.

Solen skiner och jag mår bra men det är en något knepig dag.

Det såg ut som vår men kändes som vinter.
Jag åkte en tur till Mollön för att fota musslor till min rapport.
Funderade på människans strävan efter tvåsamhet.
Ibland saknar jag så att ha ... någon.
Men varför? Jag har det ju faktiskt ganska bra ändå.
Jag saknar inte besvikelserna och grälandet.
Jag saknar inte heller ångesten som drabbar mig efter ett gräl.
Det kan visserligen vara lättare att vara två.
Man är aldrig ensam.
Man platsar i alla sällskap.
Man får det bättre ekonomiskt genom att många utgifter delas.
Men va fan, det är ju inte därför jag vill ha ... någon.
Jag vill ha kärlek.
Men finns det livslång kärlek?
Jag vill inte ha ... någon för att jag inte har något bättre.
Har jag bara inte träffat rätt ... någon.
Jag kan bli jävligt rädd när jag ser vissa par.
De ser ut som om deras liv bara är bättre än inget.
Vissa har ett beteende som skriker att deras man eller fru är bättre än inget.
Förvisso känner jag ju också fantastiskt lyckliga människor som skulle bedyra att kärleken finns.
Ja, vad vet jag?

Det snöade igår.
Runt tio cm.
Nu ligger ett fint vitt täcke över allting
och gör tillvaron lite ljusare.
Jag hade ju visserligen hellre haft vårvärme
och strålande sol, men om man måste välja
mellan snö och den blöta betonggrå verkligheten 
vi levde i häromdagen så finns det ändå ingen tvekan om
att snö faktiskt känns en aning bättre.

Jag läser vad jag just skrev och blir lika förvånad som
vanligt över att vädret verkar vara så viktigt för mig. 

Jag ska åka på min första konferens.
En musselkonferens i Nantes i västra Frankrike.
14-19 juni, mitt i sommaren.
Jag beställde resan igår.
Det kändes fantastiskt. 
Det kändes så bra att jag bokade flyget hem två dagar efter konferensen har avslutats.
Jag har hotell till den 19 och flyg hem den 21 så nu har jag två dagar att hitta på saker på egen hand. 
Det blir årets semester.
2 dagar i Nantes.
Nej lite mer hoppas jag på, men resten får spenderas hemma på svenska västkusten.

Jag längtar sol och värme.
Flödande kärlek.

Istället har jag tunga moln.
Ett tungt och lite ensamt hjärta.

En rykande het kopp kaffe och en engelsk
barnbok med titeln You're a bad man Mr Gum,
ska nu avnjutas i lördagslugnet.
Barnet är äntligen hemma hos mig igen.
Vi melodikryssade tillsammans nyss,
men det gick alls inget vidare.
Det gör inget.
Jag känner mig tillfreds...
...nästan glad.

Det är så tråkigt väder, buhu.
Jag kan lika gärna jobba tills jag kräks.
Det finns liksom inget annat att göra.

Jag och Peter gick till GG igår kväll för att lyssna på Governor Andy.
Det höll på att sluta tråkigt, nu blev det bara sent.
Jag var utan cigaretter och frågade Peter om jag kunde få en av honom.
Det var nästan dags att gå hem så Peter sa nej, antagligen för att han
tyckte att jag skulle vänta med att röka tills vi ändå skulle gå.
Det gillade inte jag.
Komma här och bestämma, va!
Jag tog mina grejor och gick, sur.
När jag kom hem insåg jag att nycklarna var borta.
Jag ringde Peter - inget svar. (Jag hade redan glömt att jag var sur på honom.)
Jag hade träffat Johan tidigare och fick ett infall och ringde honom.
Han stog utanför GG och väntade på sin flickvän som jobbade i baren, så han ringde in till Sara (flickvännen) som gick och kollade efter mina nycklar och hittade dem, HURRA !!!!
Jag gick och mötte dem, fick nycklarna och kunde äntligen komma in till min gosiga säng.
Det blev bara så fantstiskt sent vilket resulterade i en rejäl försovning i morse.