MallanP

Idag är det fredag.
Vi ska gå på Köket ikväll och
lyssna på Tennessee drifters.
Han kommer och har med sig en kompis.
Jag ska laga lite mat till oss först,
sedan kommer Claes, Helen och Tom.
Jag tror att läget är ganska bra, men
så fort jag slappnar av så händer det något.
Jag tror att jag ska hålla mig alert och
lagom kritisk så att det inte går över styr.

Vi pratar.
Jag försöker låta positiv.
Jag har bjudit med honom på tillställning i helgen
och han sa att det lät roligt och att han ville gå med (om han mådde bättre)
så det hoppas jag verkligen att han gör.

Jag är så glad över mina underbara vänner som stöttar mig och
försöker släpa upp mig när jag rasar ner i självförtroendets bottenträsk.
Tack för att ni finns!

Ibland är lyckan löjligt kortvarig.
Jag är på väg tillbaka till tanken
att jag inte har förtjänat någon kärlek.
Att jag på något sätt har förverkat mina chanser
och att jag nu får stå mitt kast.
Nej, egentligen visste jag ju att detta skulle komma.
Träffar man någon som är nyseparerad så får man väl skylla sig själv.
Just nu skulle jag vilja skylla på honom.
Vad fan skulle han ge sig på mig för.
Kunde han inte bara låtit bli.
Nu är det för sent.
Jag är kär.
Jag vet inte hur det här ska gå.
Oddsen ser dock inte så bra ut.

Jag tjuter av njut inombords.
Jag går och myser.
Tydligen syns det tydligt på mig att jag
känner mig gladare än på länge för idag
har det påpekats flera gånger under dagen.
Varför ser du så glad ut?
Det stör mig inte men jag funderar på hur
sur och tråkig jag måste vara annars.
Sockerdricka i hela kroppen.
Tänk om det bara kunde vara föralltid...

Jag har just kommit hem från Uppsala.
Det är skönt, men jävligt kallt.
Min lägenhet kräver filtbeklädnad dygnet runt.
Jag känner mig däremot varm på insidan.
Efter en halvtimma i telefon med Honom
så kan jag gå och lägga mig och sova gott.
Nu är jag en glad Malin.

Mannen som jag plötsligt blev blixtförälskad i
står en våning ner och borrar i en vägg och stör mig.
Han har stört min arbetsro i en och en halv vecka nästan
bara genom att ständigt befinna sig i mina tankar.
Det gör ingenting. När han tittar på mig så blir jag varm och glad.
Det är så skönt att känna. Eller ja...skönt kanske är fel uttryckt.
Ibland gör det ont och ibland är det pirrigt härligt, men jag
är så glad att jag kan känna överhuvudtaget.
Cyniska Malin var i det närmaste övertygad om att förälskelsens tid var förbi,
att jag är alldeles för erfaren och jordbunden för att kunna känna.
Förälskelser tillhör de naiva och jag är ifråntagen min naivitet. 
Tänk vad jag inte känner mig själv...

Declan de Barra på Mortens. En sån röst...

väntar på att få åka ut på fruset vatten...

...jag fattar inte varför jag går igenom det här?
Det är ju helt meningslöst och dömt att misslyckas.
Han är livrädd och jag är "exotisk"...klassisk rebound.
Jävla skit!!!

Hmm...
jag går och funderar över det där fruktansvärt "cheesy"
sms:et som jag plötsligt skickade utan att tänka.
Jag är ju ta mig fan värre än en tonåring.
Lite ångestladdat.
Jag är fullkomligt och vansinnigt medveten om min möjlighet
att förstöra detta bara genom att vara alldeles för mycket av allt.
Det här är allt annat än rent behagligt.
Glädjerus, ångest och smärta avlöser varandra
och jäklar vad snabbt det vänder.

Hjärtat är lätt nu.
Jag är förälskad och helt vimsig.
Jag har fått bekräftelse och
en inbjudan till kaoset.
Jag tackade givetvis ja till det och sitter
nu här med ett skratt i bröstet som bara bubblar ur mig.
Mina arbetskamrater tycker att jag är knäpp.

Det gör ont i kroppen.
Jag kan inte jobba.
Jag satt allvarlig och tyst i lunchrummet
eftersom Han var där och åt.
Jag tyckte att jag uppförde mig fullkomligt
normalt, inte sur, inte för glad.
Han satt rakt framför mig så jag kunde vila
ögonen på hans profil utan att det blev konstigt.
Det är inte roligt i alla fall.
Han gick med in på kontoret efter lunch och tittade på
bilder från fjällen och han stog tätt (han var tvungen för att se något).
Jag suckade när han skulle gå och sa att jag inte
hade lust att jobba, jag vill göra något annat.
Det tolkade han som att jag menade att jag ville dra
iväg med honom till ett krypin och vara osedlig
(troligen för att jag hintat något åt det hållet i ett mail härom dagen). 
Han flinade lite och sa att det kanske kunde bli en annan gång...
"Vi får väl träffas någon gång..." Va???
Han lät så där lagom intresserad och en aning besvärad.
Vad vill han? Ibland säger han att han saknar mig
men ibland är han kortfattad och avmätt.

Jag har inget pokerfejs.
De har slagit vad på jobbet om vilka skandaler
jag möjligtvis kan ha ställt till med på fjällresan.
Jag blev alldeles generad,
vilket de andra naturligtvis uppmärksammade.
De bettades på olika konstallationer men jag fick inte veta några odds.

Han dök upp här efter fikat och jag blev alldeles varm.
Jag inbillade mig igår att det no0g inte var så allvarligt,
men fy fan jag blev alldeles tagen av hans närvaro
och Elisabeth, min hjälp i labbet (på grund av dålig hand)
märkte det direkt.
Inte bra att ha såå dåligt pokerfejs.

Jag suckar och suckar...
Jag underhöll mig med ett omöjligt pussel
tillsammans med Simon under förmiddagen och
vid tre var det dags för rep.
Det var så skönt att få träffa killarna, skratta och sjunga.
Det går väldigt bra när jag har något att göra
men så fort jag har lite tankeutrymme så dyker
han upp i mitt huvud och själen känns bottenlös.
Hur kunde det gå så fort?
Jag är inte riktigt van vid det här.
Det är förjävligt...

Nu är jag hemma med en kraftigt stukad handled.
Julen är utstädad och jag har promenerat och varit och handlat.
Jag är ganska nöjd med tillvaron.
Det enda problemet är väl en pirrande känsla i kroppen.
En längtan, en saknad och helt avsaknande av hopp.
Jag har mött någon jag bara vill ha men läget är av värsta sort.
Han har precis separerat från ett långt förhållande med två barn.
Min erfarenhet säger mig att det är tvärkört.
Fan också!

i värmestugan och dricker solbärstoddy. Det är 17 minus ute och flera liftar står stilla.

underbart

Härligt att vara på fjället.
Jag började som bambi,
men det rättade till sig efter en
stund när jag hade vant mig att
vara fastspänd vid brädan.
Stackars Yngve fick dra runt på mig
över alla transportsträckor som jag fastnade på.
Nu har jag lämnat brädan över natten för en vaxning
och jag hoppas att det blir lite bättre i morgon.
Eftermiddagen bjöd på lite mer uppåkta backar och
lite lagom nyfallen snö så det var toppen.
Jag är den enda brädåkaren i sällskapet vilket gör
det hela lite ojämnt men jag hoppas att de andra inte
känner sig alltför försinkade av mig.
Livet känns jävligt bra just nu :)

Det nya året började med tårar, blod och snor.
Härligt !
Tårarna var nog hormoninducerade, men
man blir ju ändå lite skraj för en sådan start.
Vad kommer resten av året bära med sig?

Jag är snuvig och trött i kroppen och i morgon
ska jag sätta mig på en buss till Rjukan.
Min bräda är redan på väg. Det är väl typiskt att jag ska
bli förkyld precis när jag ska iväg på årets enda fjällresa.
Jag får hoppas att det har blivit bättre till på tisdag när jag ska stå i backen.