Det jag inte fick sagt...
Jag förstår att det inte kan bli ett konstruktivt samtal
när det består av ren kritik mot din person.
Men jag tycker att något är fel när vi andra måste tassa på tå för att
inte alla möten med dig ska sluta i aggressiva diskussioner med skrik och gap.
När vi innan ett kalas kommer över ens om att bara hålla med om allt
du säger bara för att det inte ska gå ut över alla andra att vi tycker olika
och du måste hävda din rätt in till vansinne.
Egobubblan är på tok för stor om du kräver att alla ska tycka som du.
När vi kommer till frågan om barnen så har vi vuxna ett ansvar för dem
och det ansvaret tar aldrig tar slut.
Det går inte en dag utan att jag oroar mig för i vilken grad jag kommer att
"förstöra" mitt barn med mina handlanden och beslut. Allt jag gör har inverkan
på mitt barn och det är inte lätt att veta vad konsekvenserna blir.
Om jag märker att det går åt helvete så får jag ju försöka
göra vad jag kan för att rätta till det.
Det spelar ingen roll vad han skulle säga eller göra mot mig, det är mitt ansvar.
Man ger inte upp! Det är ju mina gener och mitt handlande
som har gjort honom till den han är.
Man kan inte skylla allt på alla andra.
Se din egen roll i verkligeheten.
Du har jättefina egenskaper men just nu så drunknar de i egot.
Se på saker ur andra synvinklar än din egen.
Se att ditt handlande har konsekvenser.
Förstå att dina barn behöver en pappa som är närvarande
och som inte kräver att de ska vara perfekta.
Även tonåringar och unga vuxna behöver kravlös kärlek från sina föräldrar.
Tonårstiden är för många en period då man är jävligt trött på sina föräldrar
och man vill absolut inte vara med dem eller tycka som dem.
Det betyder inte att man inte behöver dem.
Jag kan tycka att du borde uppskatta din samvaro med dina barn och ditt
nya barnbarn utan att se det som att ditt liv hamnar åt sidan.
Dina barn råkar faktiskt vara ditt liv.
Kommentarer
Trackback
