En annorlunda Malin

Jag känner mig huslig.
Just nu stickar jag på varje ledig stund.
Om man googlar på enkelt stickmönster tröja
så får man bland annat den här som träff.
Den finns på Järbo garns hemsida och är gratis (nr 8-05).
 
 
Jag är ganska kass måste jag säga
och jag kommer bli jättelycklig om det faktiskt
blir en tröja i slut änden, men det gör inget.
Det är jättekul.
 
Nyss såg jag tips på om hur man fyller cupcakes.
Jag såg en sprits på bild och fick lust att baka.
Fan, jag är ju inte sån här i vanliga fall.
Vad ska jag göra?
Det kanske bara är att åka
med en tur på den resan?

...för tidigt!

Mitt morgonhumör är sååå bedrövligt. Ingenting behöver hända egentligen men jag blir fruktansvärt lätt uppretad. Tyken blir jag också. Det är inget vackert personlighetsdrag. Det släpper efter ett par timmar, en präktig frukost och gärna kaffe. Av någon anledning så retar jag mig mer på Y än på barnen. Jag vet inte riktigt varför?
Förlåt Y för att jag är så sur.

oväntade händelser...

Nej, nu har det hänt något.
Jag håller på och mixtrar med bloggens utseende.
Det är kul men nu händer det saker jag inte förstår.
Kolumnen med gamla inlägg och länkar bara försvinner.
När jag redigerar stilmallen och testar med
förhandsgranska så finns den med men inte sen.
Vad händer egentligen?
Jag vill ju att det ska vara samma i
förhandsgranskningen som i verkligheten.
Ja ja, jag får väl fortsätta greja en annan dag.
Jag är tacksam för tips.

Nattliga eskapader

I natt var jag inblandad i ett gisslandrama. 
Onda män tog någon okänd till fånga under vapenhot.
Utrustad med egen pistol skulle jag rädda världen.
Jag förlorade och blev själv gisslan.
Plötsligt befann jag mig i frihet och skulle leta upp Y.
Han var helt borta. Försvunnen eller bortsprungen.
Hade han lämnat mig?
Jag förflyttades genom gamla miljöer och ansikten från
svunna tider dök upp i mörka hörn och skuggiga gränder.
Alarmet ringde och jag såg, med oron värkande i magen,
att platsen bredvid mig i sängen var tom.
Pulsen ökade några snäpp till, innan jag  insåg att jag hade drömt.
Tyvärr har känslan satt sig fast i min kropp.
Hela dagen har jag känt mig melankolisk och övergiven.
Varför blir det så?

...

Nu är det lite tungt i kroppen.
Mungiporna är tunga, ögonlocken likaså.
Det finns en viss tyngd i bröstet och
dessutom är allting smutsgrått.
Röran på mitt skrivbord speglar
ganska bra det stökiga i mina känslor.
Jag har allt jag vill ha i livet men
ändå så är det så grått, tungt och ostädat.
Jag tycker att det är lite konstigt.

bildtrubbel

Min ganska nya fina androidtelefon kan inte ta emot eller skicka mms.
Jag googlade problemet och det var tydligen inget ovanligt.
Är det inte underligt?
Jag måste försöka få det fixat.
Det är fruktansvärt irriterande.

tidsbrist

Tiden är inte riktigt på min sida.
Flytten tar sin tid.
Jag har väldigt många saker och för att allt
ska få plats i mitt nya hem så måste det rensas,
flyttas runt och byggas nytt.
Jag hade också tänkt att få tid att hälsa
på några långväga vänner och min syster.
Det är verkligen inte lätt att få ihop det.
Efter semestern accelererade jag från 0-100 på en sekund.


ansvaret

Hmm, nu står jag inför ett tonårsdilemma.
Barnet vill sova hos en kompis på lördag.
De ska ha filmkväll.
Kompisens föräldrar ska inte vara hemma.
Nu är frågan hur man ställer sig till detta.
Hur mycket frihet får en 15-åring?
Han har ju skött sig hittills,
men nån gång spårar det väl såklart ur.
Jag ska få numret till kompisens mamma,
så jag får väl börja med att ringa henne och
se hur hon tänker om saken.
Det kanske finns en granne eller
någon annan som kommer att se till dem?
det här är inte helt lätt.

hans oro

Han tar ut saker i förtid.
Vi har olika syn på viktighet och plikt.
Jag skiter i plikt men jag gör ändå det jag måste.
Av princip inte på grund av någon känsla av plikt.
Jag förklarade att viktiga saker för mig och sånt
jag planerar är nöjen och själslig vård.
Det var tydligen provocerande.
En anledning för honom att tro att jag i framtiden
skulle skita i alla måsten för att hålla ett hus och en
familj i skick och bara sitta och dricka kaffe och läsa böcker.
Varför hamnade han där?
Det var ju inte vad jag sa.

monstret

Ok, det var en del PMS i det där morgonhumöret som blev en sån stor grej för mig...
Det är väl fan att jag inte känner igen tecknen när de dyker upp.
Jag är ju för sjutton jättevuxen och har levt med det här i miljarder år.
Att man inte lär sig? Det är lika förvånande varje gång.

Som tröst för Y (och mig själv) så bokade jag bord
för oss på kvarterskrogen i onsdags.
Vi åt dyr mat och tittade varandra djupt i ögonen.
Det fanns ett trängande behov av att få göra något
riktigt positivt och ha det riktigt mysigt tillsammans.



frustration

Jag behöver oändliga
mängder bekräftelse idag.
Jag vet inte varför.
Det kliar liksom frustrerande
i både min kropp och min själ.
Hjärtklappning och rastlös
väntan på något okänt.
Knepigt.


Nissan - part tre

Igår spenderade jag hela kvällen i garaget.
Det var riktigt intressant.
Skeptisk är väl ett milt uttryck för min inställning till vad
vi kan göra för den stackars bilen, men jag är ändå fullt
engagerad i att försöka åstadkomma mer eller mindre mirakel.
Jag har tillsammans med sonen och under överinseende av Y
skruvat av huven, monterat loss kylaren, stötfångaren och strålkastarna,
eller i alla fall vad som var kvar av strålkastarna.
Vi fick lossa lite på ena skärmen för att komma åt att räta ut ett kraftigt veck på
metallramen som kylaren och strålkastarna fäster i.
Den var nog intryckt drygt en decimeter.
Här kom Y med i själva arbetet.
Jag stog där i garaget och bara önskade mig en plåtslagare men det dök
inte upp någon så det var bara att bli lite agressiv mot bucklorna och hamra loss.
Målet är att få den att se ungefär ut som den gjorde innan så att ljusen ska kunna få rätt inställning
och det är vårt absolut svåraste uppdrag i den här reparationen.
Men i alla fall är huv (i rätt färg), höger blinkers och ny (begagnad) kylare beställd
och ska hämtas nästa vecka i Borås.
Det kan gå...

Nissan - följetongen fortsätter

Jag biter ihop käkarna utan att märka det.
Efter en stund känns det i tinningarna.
Niklas på bilverkstaden gav mig ett pris som fick mig att skratta.
39500 kronor för att laga fina nissan.
Så idag har jag kört hem min lilla stackars bil.
Djuren lurade i skogsbrynet och jag kände deras närvaro men såg ingen.
Med läckande kylare och trasiga nerver och strålkastare smög vi bakvägen till Munkedal.
Vi körde småvägar och håliga grusvägar.
Tre gånger fick vi stanna för att bilen inte skulle bli helt överkokt.
En dunk med vatten räckte inte så nu har den fått viksjövatten att dricka.
Nu ska jag bli mekare och tillsammans med Y försöka rädda lilla Nissan.
Jag har hittat en huv på nätet i exakt rätt färg.
Det, lyktor och kyl är det som vi behöver mest.
Det hade inte gjort ont med en ny stötfångare och ny högerskärm också
men det har jag verkligen inte råd med just nu så det får jag klara mig utan.

upp och ner...

Dagarna fylls med både nyttigheter och njutigheter.
I helgen var jag njutig.
Det var inte klar himmel och sol men en söndagstur till
käringön med varma ostvindar och korvgrillning är svårslaget.



Soldyrkande i trädgården och en "romantisk" fyrhjulingstripp i naturen
var den optimala sysslan efter en stressig måndag i labbet.
Jag blev lite besviken över att behöva träna istället för att
åka till Hunnebo på tisdagen, men man kan ha det klart värre.
Pizza i trädgården är fint.
Några nyttigheter måste vi också få gjort för att Y
ska känna sig nöjd med livet, så en del tvätt blev
tvättad och gräset blev både klippt och trimmat.
På det hela taget en härlig start på veckan
och ändå så rasade humöret fort och med kraft.
Ögonen sved och tårades och hjärtat sjönk i bröstet.
Stackars Y blir så orolig...vad är det, frågade han med sammet
i rösten, kärlek i blicken och huvudet lätt på sned.
Jag vill inte vara gråhårig, snyftade jag för honom helt oväntat.
Vill du inte bli gammal? undrade Y och försökte förstå.
Jag försäkrade att jag inte alls lider av några åldersnojjor,
men jag vill för den delen inte bli gråhårig.
Men allvarligt hur kan ett par gråa hår orsaka ett sånt sammanbrott?
Ska jag bli orolig på riktigt nu?
Idag är det sol i sinnet igen.

Ingen lust

Trots att jag varit utan dator i en vecka
känner jag inte någon lust att skriva.
Det är en lite trist känsla.

diskussionsförbistringar

Jag har en bra dag.
Idag älskar jag mitt liv.
Jag och Y hade en tuff konversation igår
som gav mig insikter om mig själv.
Jag har nog inte riktigt insett konsekvenserna av mitt sätt att diskutera.
Jag argumenterar inte alltid utifrån vad jag själv tycker
utan lägger fram olika sätt att se på saken för att den
andra personen kanske ska ompröva sina gamla åsikter.
Det kan skapa missförstånd...
Det gick bra tillslut men jag lyckades reta upp Y ganska bra.
Vi har nog lite olika synsätt.
Målsättningen delar vi men däremot inte vägen att nå dit.
Det är spännande och lite knepigt.
Eftersom detta gälde grundläggande principer om hur man
ska leva och verka i samhället så är det känsligt att tycka olika
och kan vara väldigt upprörande när man inte tycks
övertyga den andra om hur bra just mitt sätt är.
Jag är inte orolig men jag inser att jag får 
vara med på att inte bli förstådd med en gång. 

kärlek, pengar och död

Oj vad jag har drömt konstigt i natt.

Sandra, Ida och jag (och ett gäng till) gjorde jordens kupp
och fick ihop enorma summor pengar, men vi fastnade i
byggnaden och skulle bli avrättade. (?)
Då gjorde Malins drömhjärna ett avbrott och bestämde
att det här måste drömmas om med ett bättre slut.
Alltså kuppen gjordes om och misstagen rättades till, men med vetskapen
om att vi skulle dö om vi åkte dit så drog sig Sandra och Ida ur och då även resten av folket.
Eftersom jag inte kunde genomföra det hela själv så blev det inget...

Jag drömde sedan att jag fick ihop det med en gammal kärlek 
så jag glömde gå till jobbet och kom på det 2 timmar innan dagen var slut.
Jag vaknade med panik.
Stressdrömmar...

fågelperspektiv

I natt kunde jag flyga.
Det kunde några av mina vänner också.
Kim, Sara, och Annah var med mig. 
Vi hade dålig precision och för att överhuvudtaget kunna
hålla ihop höll vi tag i en gemensam sak.
Vi flög över världen och berättade händelser ur livet för varandra.
Kim berättade hur det hade gått till när hon hade brutit benet då hon
hade deltagit i en gymnastiklektion i något Afrikanskt land.
Sara och Annah delade sorgliga kärlekshistorier.
Jag tappade taget och flög fel, störtade över livsfarliga bergsmassiv
och blev tillslut räddad av mina kamrater.
Det var hisnande.
Gråtigt och kärleksfullt.

höst

Jag har lite svårt att anpassa mig till hösten.
Ena stunden vill jag bara gråta och tycker att ingenting är roligt,
andra gånger myser jag till det och tänder ljus och njuter av regnets smatter mot rutan.
Humöret är också mer oberäkneligt än vanligt.
Jag känner att jag retar mig på det själv.
Nagelbanden slits och trots att det gör ont är jag där och river.
Jag är jättetrött, så där själsligt och orkar inte resa mig ur soffan,
men samtidigt så är jag så rastlös så att jag går mig själv på nerverna.
Just nu är det ganska bra,
men vi får väl se hur dagen artar sig.

aum...

Måndagar är en enda lång meditation.
Jag står framför min arbetsbänk i 7-8 timmar
och öppnar musslor på löpande band.
När dagen är slut så är huvudet tömt på allt.
Alla tankar är tänkta och jag kan inte ens minnas
vad som har avhandlats där innanför.
Jag sätter mig framför datorn och jag har ingenting kvar.
Det är lite läskigt.

Tidigare inlägg
RSS 2.0