MallanP

Vad gör man utan varken pass eller pengar ensam i ett land där man inte förstår språket med enbart en telefon?
Man sms:ar sin syster.

Systern ordnade telefonnummer till spärrservice, som jag visserligen inte kom fram till förrän efter ett antal timmar.
Systern ringer då och spärrar mitt ena kort, sedan ringer hon en av de engelska banker som även har kontor i Frankrike för att se om jag kan gå in där och ta ut pengar.
Nähä, en halv timma till skulle det vara öppet. Finns det en bankomat att ta ut pengar i där jag befinner mig?
Vad har Tom för bank? Kan han gå med mig och ta ut pengar om vi sätter in på hans konto?

Nja, det är tveksamt om det finns bankomat på området, jag får olika svar av de festivalanställda jag frågar.
Tom har Halifax bank. Ja, han går med om det finns en bankomat. Vi ska kolla efter en bankomat igen.
Jag fick inte bättre svar av någon annan.

Ett stressat sms kommer med frågan "fanns det nån bankomat eller?" som strax efter följs av "banken stänger snart i england" Dannys pappa skulle kunna sätta in pengar på Halifax och undrade hur det skulle bli. Ytterligare en stund går och systern undrar "vad händer?".

Mitt svar är luddigt...Jag vet inte riktigt? Jag letade efter väskan vid upphittadeprylarstället, men utan lycka.
Mannen som ansvarade för upphittade grejor var inte ens där. Jag väntade och väntade.
Tillslut bad jag vakten som jobbade där titta efter en svart väska och så gick jag för att leta upp Tom.
Tom hade köpt frukost och bjöd på "ham and cheese". När vi gick tillbaka till upphittat så låg det en svart väska vid vakten. Inte min.

Systern ser på det hela med växande humor:
"Vad är planen? Ambassaden sen hotell eller på gatan? Hehe...;)"
Sedan följer en mer seriös upplysning
"D står på ambassadens hemsida att du kan få lån, om d inte var självförvållat. Så säg inte att du var full."
Strax senare luftar hon en annan idé som hon dock redan hade lagt ner
 "Vi kollar hur mkt d kostar å ta bilen ner t Paris. Hade vart kul med road trip. Men d kostar asmkt. Å du kan säkert åka hem imorn."

Jag ger upp på att få väskan tillbaka och Tom och jag promenerar ner till tågstationen.
Han har lovat att köpa mig en tågbiljett tillbaka till Nantes. Runt två är vi där men tåget
ska inte gå förrän sju på kvällen. Då bröt jag ihop för första gången. Jag överlägger
med Tom och beslutar att se om det finns en polisstation i den lilla hålan Clisson som
vi befann oss i. Jo, då och de kunde skjutsa mig.
Jag fick 20 euro av Tom och vi sa hejdå.

Polisen tog min anmälan och skrev ut ett papper som skulle fungera som mitt pass.
Inga problem.
Nu återstod bara någonstans att bo och ett sätt att få pengar för tåget till Paris och flygbussen.
Jag gick från polisstationen till tågstationen och fick sitta där och vänta i ett antal
timmar utan lust att hitta på någonting medan jag väntade.
Systern har under tiden försökt att boka en tågbiljett till Paris över nätet. Det gick inte.
Förutom det har hon ringt ambassaden (vars jourtelefon var trasig), svenska kyrkan och festivalbussen, utan lycka någonstans.
Hur ska det gå?

När jag äntligen kom tillbaka till Nantes till hotellet där jag lämnat mitt bagage var jag så trött.
Systern och jag hade gjort upp en plan. Jag gick in, förklarade mitt problem och grät en skvätt.
Jag frågade om vi kunde betala med systerns kort över telefon och kanske
lägga på 100 euro på priset så jag kunde få ut det i kontater. Hon såg skeptisk ut för så
gör man ju oftast inte, men när jag klämde ut några tårar till la hon huvudet
på sned och sa att självklart skulle hon ordna det.

Jag fick mina pengar, tackade 18 gånger, gick och köpte en tågbiljett,
köpte en macka, återvände till hotellrummet, duschade och slocknade vid tio.