livet går för fort..
Jag mår bra.
Jag har en fantastisk son som är mitt allt.
Jag har ett jobb som jag tycker är bra
(även om jag ibland undrar om jag kanske skulle
söka mer aktivt efter ett mer utpräglat marinbiologjobb?).
Jag har en underbar kompiskrets och några
riktigt viktiga vänner som jag älskar.
Ändå rinner tiden förbi, nej inte rinner, forsar förbi.
Jag står bredvid och känner att det skvätter lite på mig.
Jag tror inte att det är rädsla men det finns liksom ingen
båt som jag kan ge mig ut i för att forsränna livet.
Jag gör mina tafatta försök ifrån stranden men känner mig
hela tiden jävligt frånåkt och sedan står jag här igen och väntar.
Känner igen mig i det där.
Det låter inget vidare ju.
Jag vet inte om det är någon tröst men om du frågar en (teoretisk) fysiker så finns inte tiden. Typ så här http://sv.wikipedia.org/wiki/Tidsdilatation
och om du frågar mig är allt en illusion. Det vill säga verkligheten är det man ser. Inte det som verkligen är. Vilket innebär att man kan ändra verkligheten till det man vill ha själv. Eller låter det som en kliché? Du kanske ska prova att doktorera i England lite? Om du känner dig äventyrlig och inte så lite galen... Sonen hänger säkert gärna på eller?
hihihi...Patrik det är alltid lika underbart att lyssna till dina teorier. Jag saknar det...och dina poetiska alster:) Har du pratat med greken? Det hade varit så roligt att träffas nu när han kommer och hälsar på.
Bra att man kan leverera lite glädje!
Greken kommer tror jag på fredag eller något sånt och tror jag stannar i två veckor eller nått sånt. Ska inte bo hos mig denna gången pga den långa tiden.... men def. hade det varit kul. Ta med Sandra så jag har någon att slå ner mä!:)
