MallanP

Vad gör man utan varken pass eller pengar ensam i ett land där man inte förstår språket med enbart en telefon?
Man sms:ar sin syster.

Systern ordnade telefonnummer till spärrservice, som jag visserligen inte kom fram till förrän efter ett antal timmar.
Systern ringer då och spärrar mitt ena kort, sedan ringer hon en av de engelska banker som även har kontor i Frankrike för att se om jag kan gå in där och ta ut pengar.
Nähä, en halv timma till skulle det vara öppet. Finns det en bankomat att ta ut pengar i där jag befinner mig?
Vad har Tom för bank? Kan han gå med mig och ta ut pengar om vi sätter in på hans konto?

Nja, det är tveksamt om det finns bankomat på området, jag får olika svar av de festivalanställda jag frågar.
Tom har Halifax bank. Ja, han går med om det finns en bankomat. Vi ska kolla efter en bankomat igen.
Jag fick inte bättre svar av någon annan.

Ett stressat sms kommer med frågan "fanns det nån bankomat eller?" som strax efter följs av "banken stänger snart i england" Dannys pappa skulle kunna sätta in pengar på Halifax och undrade hur det skulle bli. Ytterligare en stund går och systern undrar "vad händer?".

Mitt svar är luddigt...Jag vet inte riktigt? Jag letade efter väskan vid upphittadeprylarstället, men utan lycka.
Mannen som ansvarade för upphittade grejor var inte ens där. Jag väntade och väntade.
Tillslut bad jag vakten som jobbade där titta efter en svart väska och så gick jag för att leta upp Tom.
Tom hade köpt frukost och bjöd på "ham and cheese". När vi gick tillbaka till upphittat så låg det en svart väska vid vakten. Inte min.

Systern ser på det hela med växande humor:
"Vad är planen? Ambassaden sen hotell eller på gatan? Hehe...;)"
Sedan följer en mer seriös upplysning
"D står på ambassadens hemsida att du kan få lån, om d inte var självförvållat. Så säg inte att du var full."
Strax senare luftar hon en annan idé som hon dock redan hade lagt ner
 "Vi kollar hur mkt d kostar å ta bilen ner t Paris. Hade vart kul med road trip. Men d kostar asmkt. Å du kan säkert åka hem imorn."

Jag ger upp på att få väskan tillbaka och Tom och jag promenerar ner till tågstationen.
Han har lovat att köpa mig en tågbiljett tillbaka till Nantes. Runt två är vi där men tåget
ska inte gå förrän sju på kvällen. Då bröt jag ihop för första gången. Jag överlägger
med Tom och beslutar att se om det finns en polisstation i den lilla hålan Clisson som
vi befann oss i. Jo, då och de kunde skjutsa mig.
Jag fick 20 euro av Tom och vi sa hejdå.

Polisen tog min anmälan och skrev ut ett papper som skulle fungera som mitt pass.
Inga problem.
Nu återstod bara någonstans att bo och ett sätt att få pengar för tåget till Paris och flygbussen.
Jag gick från polisstationen till tågstationen och fick sitta där och vänta i ett antal
timmar utan lust att hitta på någonting medan jag väntade.
Systern har under tiden försökt att boka en tågbiljett till Paris över nätet. Det gick inte.
Förutom det har hon ringt ambassaden (vars jourtelefon var trasig), svenska kyrkan och festivalbussen, utan lycka någonstans.
Hur ska det gå?

När jag äntligen kom tillbaka till Nantes till hotellet där jag lämnat mitt bagage var jag så trött.
Systern och jag hade gjort upp en plan. Jag gick in, förklarade mitt problem och grät en skvätt.
Jag frågade om vi kunde betala med systerns kort över telefon och kanske
lägga på 100 euro på priset så jag kunde få ut det i kontater. Hon såg skeptisk ut för så
gör man ju oftast inte, men när jag klämde ut några tårar till la hon huvudet
på sned och sa att självklart skulle hon ordna det.

Jag fick mina pengar, tackade 18 gånger, gick och köpte en tågbiljett,
köpte en macka, återvände till hotellrummet, duschade och slocknade vid tio.

Nu börjar jag få lite resfeber.
Har precis packat väskan.
Det var mycket svårare än vanligt.
Jag har en jävla packning just nu.
Jag tar ur och lägger i, tar ur något annat och lägger sedan i nått nytt.
Nu är det helt enkelt tvärfullt med ganska lite utrymme för nyinköp.
Inte bra.
Jag vet bara inte vad jag ska kunna avvara.
Hur klär man sig när det är 20 grader och regn?
I slutet på veckan ska det bli halvklart och 22 grader.
Jag vet verkligen inte vad jag behöver.
Puh!

Vad säger man till någon som man inte
har någon som helst anledning att prata med?
Om man bara vill säga något?
Bara visa att man finns där i periferin?
Så där lite vid sidan...

Nu behöver jag semester.
Framförallt behöver jag mer arbetstid,
men den här stressen av att inte hinna med,
ökar mitt behov av semester.

Nu är jag i alla fall klar för idag.
Jag undrar vad jag ska hitta på nu?
Livet är allt bra spännande;)

Bloggen beter sig konstigt.
Nu fungerar mobilbloggandet igen,
trodde jag i alla fall.
MMS:et kom fram utan bild.
Det kanske ramlar in bilder om en stund?

Jag har matproblem.
Vad ska jag äta till lunch?
Det är faktiskt inte bara idag som detta har
blivit en överhängande och ångestladdad fråga.
Faktiskt den senaste månaden har det varit så här.
Det är så trist.
Jag är på jobbet och ska alltså köpa lunch, inte laga.
Vad vill jag ha?
Det slutar med att alla andra har ätit färdigt för länge sedan
och jag är hungrig som en varg innan jag har bestämt mig.
Jag kommer tillslut att köpa någon skräpmat som jag
slänger i mig för att inte gå under av hunger.
Inte så bra.

Min dator är så långsam så jag får hjärtklappning.
Den är långsamast ibörjan, när jag nyss startat upp den.
Efter det blir det bättre och bättre,
men den accelererar så jävla segt bara.
Den blev ännu långsammare efter det senaste besöket hos teknikerna, hmm...

I natt vaknade jag av att jag grät.
Jag visste varför.
I drömmen var jag trebarnsmor.
Min vackra flicka, nio år, mörkhårig, med ett jäkla temprament och
integritet hade just retat upp mig till bristningsgränsen.
Men egentligen hade hon inte gjort så mycket.
Jag var redan lätt uppretad, men det blev hennes fel.
Hon hade varit lite oaktsam med min bebis, som var runt tio månader.
Jag sa åt henne och då svarade hon nonchalant och drygt och
tyckte inte alls att hon hade gjort något galet.
Jag exploderade på hennes svar och grälet var igång.
Vi stog nära varandra och skrek och jag tog henne i håret.
Jag drog henne i håret och skakade henne medan jag skrek.
Plötsligt insåg jag vad jag gjorde, mitt emellan dröm och vakenhet.
Tårarna strömmade och jag tvingade mig in ett mer vaket tillstånd.
Det tog en liten stund innan jag insåg att jag inte har någon dotter
och att jag aldrig har dragit och skakat mitt barn i håret.

Jag kan inte låta bli att undra varför jag drömde så konstigt.
Det finns liksom ingen koppling.
Jag har inte sett andra arga, våldsamma människor eller själv varit arg under dagen.
Vi såg två feelgoodfilmer på kvällen och jag var på mitt trevligaste myshumör.
Knepigt och läskigt.

Jag har fått nackspärr i ryggen.
Jag tror att jag har fel sovposition.
Nu känner jag att det går ut i högerarmen när jag skriver.
Mycket irriterande.

Idag är en tung och trög dag.
Jag har svårt att komma igång
trots att jag fick en lång och god natts sömn.
Mina ögon är grusiga och det känns nästan
som efter att man har gråtit riktigt mycket.
Det har jag ju inte...om jag inte gjorde det i sömnen förstås.
Ilskan ligger dessutom alldels under ytan och lurar.
Jag känner det varenda gång jag rör mig och det hugger till i ryggen.
En liten explosion av aggression.
Det går lika fort över igen.
Jag behöver någonting upplyftande idag.
En positiv händelse av vilket slag som helst.

Måste lösa maskeradkrisen idag.
Jag hoppas komma iväg till Studio 32 idag.
Om jag inte hittar något där eller om det är för dyrt
måste jag fixa till något annat.
Funderingar finns på den här lilla argbiggan.

Det är ju ganska enkelt.
Röd klänning, rosa fluga och svarta kängor.
Ja, och tofsen förstås.
Snälla Jenny lånar ut en röd klänning till mig.
Jag kan nog gå in i rollen ganska övertygande.
Hon är en retsticka och när hon blir arg då bits hon.
Haha, det kan bli kul.
Jag tror att jag ska undvika finlandssvenskan
bara, det blir så jobbigt.

Jag har inget driv.
Tappat orken.
Gnistan.
Det finns en rastlöshet i min kropp,
men jag har ingen aning om vad den vill ha.
Hur ska jag stilla den?

Jag rannsakar mitt hjärta för att försöka
avgöra om jag undviker det oundvikliga
eller om det helt enkelt inte finns där.
Jag vet verkligen inte.
Stor kärlek ...
Ingen förälskelse...
Tänk!!!
Tänker jag bort allt bra?
Allting blir så svårt...
är det inte bra som det är, just nu?

Halsontet övergick i snorig näsa.
Ännu är det inte så farligt, men jag förväntar
mig att inom några dagar vara röd och söndersnuten.
Arbetsmoralen är nu väldigt låg och
det är i sådana här tillfällen jag verkligen behöver ett
kontor någon annanstans än i mitt eget sovrum.
Det får bli ett projekt till årskiftet, ett kontor.

Jag vaknade med hjärtklappning.
Simon hade precis trillat i backen
från en lyftkran, som han naturligtvis
skulle klättra i.
Jag såg att han skulle falla.
Jag försökte springa till honom,
men benen var som fastklistrade i marken.
Jag ropade till Stefan (varför nu han var med)
att han skulle fånga Simon, men han
bara tittade på mig som om jag var dum i huvudet.
Simon föll huvudstupa, runt och landade på ryggen.
Någonstans hade han skrapat i ansiktet och
hade ett djupt jack i tinningen.
Han försökte ställa sig upp, men jag bad honom ligga kvar
och så sa jag åt Stefan att ringa ambulansen.
Stefan slog numret och räckte sedan över luren till mig.
Jag visste inte vad gatorna hette där vi var och fick panik.
Stefan såg inga skyltar, men jag ville inte lämna Simon
för att springa och leta.
Allting blev väldigt förvirrat.
Ingenting hände och i all frustration vaknade jag.
Fruktansvärd dröm.
Hur ser jag på Stefan egentligen?
Och hur ser jag på mig själv?
Hmm...
Alltså, detta känner jag inte igen från några medvetna tankar.
Jag tycker att Stefan är världens bästa pappa,
men varför drömmer jag så här?
Någon som är bra på drömtydning?

Jag vaknar med huvudvärk
och en övermäktig motvilja att gå upp.
Jag är så trött.
Det känns som om jag är bakfull.
Men i så fall skulle min kropp ha bildat
egen alkohol medan jag sov.
Telefonen ringer.
Vilken tur för annars hade jag aldrig gått upp.
Jag äter min goda frukost,
men det hjälper inte.
Jag vill bara gå och lägga mig igen.
Nu ska jag pröva med kaffe.
Jag hoppas att det hjälper.

Fredagen bara försvann.
Spelkvällen blev inte av i går heller.
Jag och Simon gick till min mamma
och tittade på japansk animé.
Den var bra men inget för barn.
Simon säger att den var för ungdomar
och inte alls så läskig.
Han är ungdom säger han.
Han är så söt.

När vi kom hem (sent) tittade jag
på någon halvtrist film på TV.
Ja, en stund i alla fall.
Jag somnade i soffan.

Min telefonsignal på mobilen skriker ut...
"Det ringer, Malin"
Min trevliga vän H hade kul en gång och spelade in det och det
roar så många så jag måste ha den kvar som signal.
Dessutom märkte jag i natt att jag inte riktigt
förstår ljud när jag blir abrupt väckt.
Jag var fullkommligt totalförvirrad när jag så plötsligt vaknade,
så inte förrän jag verkligen lyssnade på telefonen...
 "Det ringer, Malin" så förstod jag.
Ja, jävlar man kanske ska svara då.

"Hej, det är Malin" svarar jag pigg
och glad och rösten ljuger som aldrig förr.
Jag pratar med den här personen som om
jag hade varit vaken hela tiden och inte är ett
dugg förvånad att han ringer halv tre på natten.
Varför?
Jag har alltid gjort så.
När Simon var liten var det en kompis till mig
och Stefan, som ringde i princip varenda helg mitt i natten.
Stefan (simons pappa) vaknade ju inte, men
jag satt upp som en pinnlampa i sängen och
lyste som om det var mitt på dagen.
Tillslut kom jag ju på mig själv med att
sitta där och vara trevlig utan anledning mitt i natten
och avslutade samtalet, men det kunde ofta
hålla på en bra stund.
Knepigt beteende.

Inatt har jag vandrat i okänd ort vid havet,
kommit fel och genat genom främmande
människors trädgårdar. De boende verkade
inte tycka att det var det minsta konstigt.

Jag träffade en proffessor från Kristineberg,
som gärna ville stå och prata i solskenet.
Jag hade bråttom till en underjordisk
buss och tågstation, ursäktade mig och sprang.
Jag kom med ett tåg till någonstans.
I någonstans låg en flygplats och jag
skulle med ett plan till Uppsala.
Jag blev dock distraherad av en
amerikansk cheerleading fotograf vid namn Tony.
Vi fick till det och hånglade en stund
och jag glömde checka in.
Jag stod där och väntade men när
planet väl kom så fick jag inte åka med.

Jag missade det jävla planet till Uppsala
som var så viktigt att jag vaknade
alldeles svettig och andfådd av upprördhet.