MallanP

Jag lyckas vara för mån om andra.
Jag lägger mig väl i det jag inte har med att göra kanske.
Det är inte första gången.
Vi var ute för inte så länge sedan och jag råkade på en kille som jag inte känner så väl.
Vi kallpratade lite men ganska snart kom det fram att han inte mådde så bra.
Egentligen var vi på väg att gå men jag stannade snällt kvar och lyssnade.
Det var bekymmer med exet och han fick inte träffa sitt barn så mycket.
Han grät och jag klappade. Han fick en kram, lite försök till tröst och lite mer klapp.
Y undrade var jag hade tagit vägen och P svarade "Hon räddar världen igen".
Jag vet inte varför jag tror att jag skulle kunna göra någon skillnad.
Jag vet inte heller varför jag lägger tid på människor jag inte känner när mina nära väntar. 
I sanning kan jag säga att i stunden finns det ingen tanke på att rädda världen
men när jag utvärderar mitt handlande så undrar jag vad mitt engagemang kommer ifrån.
Det är väl undermedveten storhetsvansinne eller extrem naivitet.
Jag tyckte bara så synd om honom. Om det hade varit jag...
Det är väl inte något problem så länge ingen tar illa upp, men dessvärre händer det ibland.
Nu har hamnat i sådana situationer ett par dagar i sträck och jag inser tyvärr inte det förrän lite för sent.
Jag vet inte riktigt, men jag kanske ska lära mig att hålla mina tankar inom mig.
Jag kanske måste få mitt undermedvetna att förstå att jag inte kan rädda världen.