disappearing one..
Cursing my name 'cause again I put you out
Falling apart, you tell yourself you are
Dreaming only of the ones who never dream of you
I'm your disappearing one
Vanish when the curtain's drawn
But I will come again and you will let me in
And you'll see I never disappear for long
"chris cornell"
...
han gick.
stimulans
Sol och jag borde vara vårlycklig.
Tyvärr känns det inte som att det blir så idag.
Lite trevlig grillning med grannarna blir det nog ändå.
Det är bara det att jag har drabbats av den kliande rastlösheten
och har svårt att sitta still och ta det lugnt.
Mitt sinne kräver maximal intryckshastighet hela tiden.
Jag går och är sugen på saker, men det finns ingen
möjlighet att stilla suget, för när jag stoppar i mig det
jag trodde att jag ville ha, så hjälper det inte ett dugg.
Det bara fortsätter att reta mig.
Jag kan bara konstatera att jag måste vara understimulerad.
Någon där?
är väldigt långsam.
Lat, lat, lat och bekväm.
Jag tar mig inte för någonting.
Klockan sex ska jag träffa Peter och Paulina
och det blir väl det enda vettiga jag gör idag.
Jag vill ha sällskap här i den lugna vrån.
Jag behöver någon som sätter fart på mig.
Fast det är klart... jag klarar mig väldigt
bra på egen hand.
Jag behöver aldrig bli besviken,
arg eller ledsen på den där någon.
Det är ju ganska skönt förstås,
men kanske lite tråkigt.
romantik
över till nya grannen Ulrika.
De flyttade in för en månad sen
och jag har inte hälsat på dem
förrän idag.
7 månaders William har
klättrat på mig och varit jättemysig.
Man har så mycket att prata om
när man träffas så sällan så
jag kunde suttit där hela kvällen.
Jag sitter och tittar på en
söt film och känner mig
hopplöst romantisk.
Å vad jag vill ha lite love
i mitt liv nu.
Jag skulle kunna tänka mig
att träffa på en man någonstans
som bara får mig att förlora fotfästet.
mmmmm.......
söta
Bredvid satt fyra norrmän.
Jag reagerade direkt när jag gick in
och såg vart Sari och Gunilla satt.
Bakom världens sötaste möss-pojke.
Det tog en stund innan jag insåg att de var norrmän.
Det framgick när de klagade över alla svenska låtar.
Det tog ytterligare en lång stund innan jag vågade fråga efter hans namn.
Han heter Frode.
Jag är så dålig på det här.
C var på mig hela tiden.
Jag blir så blyg.
Det är så jävla svårt.
...å varför skulle han vara intresserad över huvudtaget?
tom
Mysmåndagskvällen här.
Dagen var märkligt påverkad av drömmen,
men när stressen satte in så hann jag inte varken
känna eller tänka på något annat än jobb.
Saknar känslan lite grann.
Vill ha, vill ha, vill ha!!
Kärlek och passion.
Jag är lite för singel nu.
Mmmm...
Det var ett tag sedan jag såg honom nu,
den vackra mannen.
Han har en sån blick så jag blir alldeles...
Tågförhoppningar
Jag höll på att frysa häcken av mig på sjön idag.
Jag ska köpa en flytoverall,
om jag bara kan ta tag i det.
Jag är en mästare på att skjuta upp saker.
Imorgon bär det av till Uppsala och
en natt i singelrum på Svava.
Möten hela onsdagen och lång tågtur hem.
Det är ju alltid trevligt att komma iväg lite
men jag vet inte....
Känner mig lite "neggig" nu.
Det är hösten, säkert.
Skulle vilja träffa lite spännande människor.
Var gör man det?
På tåg kanske?
Ja, man kan ju alltid hoppas.
Det skulle vara lite kul att
träffa den stora kärleken på ett tåg till Uppsala.
Fan vad jag är upphängd
på det där med kärlek just nu...
Det känns lite enahanda.
Helgen som försvann
Impulserna har styrt och jag har bara
haft mig själv att tänka på.
Barnlediga singelmalin.
Jag kan inte riktigt säga om den varit bra eller meningslös.
Vissa saker jättebra, men vad blir helhetsbetyget?
Jag har haft fullt upp och inte varit hemma någonting,
men vad fan har jag gjort då??
Det har inte blivit någon städning...såklart.
Jag och Cathrine var hos Cicki i fredags.
Mycket mysigt och trevligt,
med god mat och vin.
Vi kom till stan vid midnatt och gick på Mortens.
Såg till att bli bjudna på öl och shot
av en gammal pratsjuk krogräv.
Jag blev dessutom lovad en gratis
Thailandsresa!!
Vi får väl se hur det blir med det...
Sari väckte mig på lördag.
Vi gick ner till stan och fixade födelsedagsgrejor till Gunilla.
Inhandlade vin och pratade med folk.
Sara G, Peter och jag åt middag här.
Vin och musik!
Vid åtta var det dags för Mortens
för att dekorera i pianobaren.
Gunilla kom så småningom och fick skumpa och tårta.
Jag tror att hon blev glad.
Trevligt.
Sov borta och kom inte hem förrän kl fyra idag.
Var hemma i 10 min innan jag tog en sväng till
den gamle pappan med en blomma.
Nu sitter jag här och undrar vad som egentligen hände med helgen.
Den bara försvann.
soffilosoferande
Satt uppe sent igår förstås och
gick upp tidigt på morgonen.
Jag satt i min soffa igår kväll
och började tänka på hur stor den var, soffan...
..och tom.
Bara lilla jag och några soffkuddar...
Kunde plötsligt se mig själv framför mig,
lägga upp benen över någon annans ben
för att få lite mys,
stämma upp i unisont skratt till
något löjligt skämt i Scrubs,
dricka riktigt hett te
och sedan borsta tänderna ihop.
Då kanske jag hade kommit i säng i hyfsad tid?
Om det funnits någon där.
Jag är redo att bli kär.
Jag kan mycket väl tänka mig att lämna
egot bakom och börja tänka två.
Det känns så viktigt att få lov att känna
riktigt ordentligt, starkt och glödande för någon annan.
Det är klart att det underlättar och
blir mycket roligare och behagligare om
någon skulle känna samma tillbaka, men
ändå tror jag att jag längtar mest
efter att själv få lov att uppfyllas av kärleken.
Sanning nr 4:
Jag blir lätt kär i kärleken.
Inte alltid så bra.
Det kortar ner mitt tålamod tror jag.
Maskmördaren
Motivationen till allt är totalt förlorad i
en stark självömkan.
Stackars lilla ensamma malin!
Inget är roligt.
Idag när jag stod och dödade en massa blötdjur på jobbet
dök det upp en tjock liten mask.
Stackars masken gillade inte sötvatten.
Den tappade alla elytrorna,
(ja för den som undrar är elytror som små ryggsköldar)
å så dog den.
Det tog en liten stund och jag kunde inte sluta titta på den
förrän jag såg att den slutade vrida på sig.
Jag blev lite ledsen men jag insåg ju att jag
skulle ha ihjäl den hur jag än bar mig åt.
Det kändes ändå sorgligt.
Min sinnesstämning kommer absolut inte av
insikten om att jag är en brutal maskmördare.
Inte heller för att jag faktiskt haft ihjäl flera kilo djur idag.
Men det hjälpte inte till att stå och se en dödskamp
utspela sig i vasken på en diskbänk.
Jag stod sen själv i tystnaden och stirrade ut på det grå
och kände meningslösheten tränga sig på.
Jag gillar inte att vara negativ,
men vem gör det.
Det är bara en sån där dag....
eller period om jag har otur.
förmiddagskänslor
så jag tar det lite lugnt idag.
Har suttit och druckit kaffe, lyssnat på radio och pusslat.
Morgonpasset spelade den här låten...
Jag har lyssnat på Foo Fighters sen dom släppte "The colour and the shape",
där bland annat låten Monkey wrench finns med.
Extremfan från början!
Plattan (som är nr 2 i discografin) kom 1997 och är vansinnigt bra rakt igenom.
1999 åkte jag på festival i Glasgow, egentligen bara för att se dom.
Jag är helt tonårsförälskad i Dave Grohl!
Idag när jag satt och lyssnade på radion och den här låten började
fick jag så ont i magen. Jag kände igen känslan som olycklig kärlek.
Jag backade, känslomässigt, tio år i tiden och
upplevde samma frustrerande sorg som jag gjorde då.
Jag tror att jag hade en släng av postnatal depression.
Det är den ända förklaringen jag kan komma på så här
i efterhand när jag minns hur jag mådde.
Det var lite läskigt.
Jag har ju inga sorger idag, men jag blev så ledsen.
Översatt till dagens situation så kände jag mig nog kärlekslös och ensam.
Låten är det bästa dom har gjort på 10 år tror jag..
Herr T
Nu är det bara jag igen.
Förut hade jag besök.
Det var trevligt.
Herr T har just lämnat byggnaden.
Jag är så trött just nu.
Natten var lång.
Mycket prat.
Säkert jättedjupt och smart som det brukar bli
efter klockan tolv och några öl.
Jag censurerar lite nu!!
Måste ju tänka på de som är känsliga....
..så Kim, jag ringer och rapporterar i stället.
tonårsmalin
Haha!!
Idag tog jag igen för gammal ost.
På 10-fikan så knödde jag mig ner brevid M, den vackra mannen på mitt ibland-jobb.
Egentligen såg jag honom inte förrän det var försent...
Jag hade planerat att sätta mig intill Ida och insåg att han satt brevid först när jag bad honom flytta lite på sig så jag skulle få plats.
Där fick jag!
Ja...det var i alla fall jättemysigt.
Jag kände mig som en 15-åring och uppförde mig säkert så också.
På lunchen kom han och satte sig brevid mig ute på verandan. (hihi det här låter ju som en Frida-novell)
Vi satt och pratade en stund efter maten.
Då fick jag panik.
Jag lockade Sandra att slå sig ner.
Han gick...
....och kom tillbaka?
Sen gick han igen.
Känslan går närmast att beskriva som att falla.
Hela insidan av bröstet stiger en aning för att sedan bara tappa fästet och falla neråt.
Som Fritt fall på Liseberg.
Besvikelse och upprymdhet samtidigt.
Besvikelsen för att jag inte tror en sekund på att det skulle bli något.
Jag tror hela tiden att jag är fel, säger fel saker och inte är intressant nog.
Upprymdhet för att jag känner så mycket när jag ser honom.
Jag har så svårt att inte bara lägga händerna på honom, vilken del av honom än som är närmast.
Jag vill bara hångla!!!
Jag vet att jag antagligen aldrig kommer att ta det initiativet (igen...vi har hånglat under alkoholens inflytande).
Jag vill nog vara säker på att det är något han vill och inte i brist på något bättre.
Det lät väl lite knepigt men jag tror att människor gör så.
Vill ha...
Känns inte så bra.
Hemma...
Falkenberg var kul, men jag ska ärligt säga att mina kära vänner var mer gifta än vad de brukar vara.
P bara skrattade åt mig och tyckte att det kunde jag faktiskt ha räknat ut innan. Jag brukar inte känna mig singel i deras sällskap, på grund av att de inte brukar bete sig som par. Jag menar...alla är vanligtvis bara individer fastän nu kändes det mer som att de satt ihop. Svårt att beskriva.... Äh, det är väl i mitt huvud kanske?
Vuxenheten kommer ikapp alla utom mig, tror jag. Jag har gjort allting bakvänt... jag slog mig till ro med S när jag var 19 och trodde att vi skulle vara ihop hela livet. Jag fick barn vid 23 och var separerad vid 27. Efter det gick jag igenom en relativt lång övergångsfas med H, innan jag som 31-åring återgick till singellivet och tonårsfasonerna.
Kräftskiva vid havet
Om en halvtimma bär det av till Falkenberg. Nio personer är vi som har hyrt en stuga alldeles vid havet. Fyra par och så jag. Ibland....just nu... är det mindre kul att vara singel. Nu umgås ju jag ganska mycket med just dessa vänner och jag är väl inte mer singel den här gången än andra, men när man gör någonting speciellt så här så känns det annorlunda. Jag har hela tiden sagt (under planeringen) att det inte spelar någon roll, men just idag så är det en "sån där" dag. Jag känner mig lite i behov av kärlek.
Det kommer helt säkert att bli jättekul trots att jag känner mig lite ensam just nu....
